Bland woke-troll och guldbaggar

På sätt och vis är det ett gott tecken, att man kan störa sig på småsaker. Det betyder att stora katastrofer inte står och bankar på porten. Och igår kväll lyckades jag störa mig på några mer eller mindre woke-relaterade fenomen under Guldbaggegalan. 

Det skaver alltid i mig när bästa skådespelarinsats (huvudroll och biroll) på kvinnosidan ska belönas. För under bra många år nu, lyder terminologin “kvinnlig skådespelare”. I stället för det vackrare och mer precisa “skådespelerska”. 

Jämför med Oscarsgalan. Där används de könsskiljande orden actor och actress. Och när baggar började delas ut i ett mindre wokigt Sverige 1964 prisades Ingrid Thulin som “bästa skådespelerska”.

En woke-manifestation av det mer allvarliga slaget var regipristagare Levan Akins segertal. Akin anklagade Israel för att bedriva folkmord (vad nu detta hade att göra med hans film om trasiga familjer, kärlekslängtan och transidentitet). Inte en stavelse om Hamas terrorattack. En stor del av film-Sverige applåderade entusiastiskt; jag är inte säker på att exempelvis alla närvarande judiska filmarbetare höll med.

En annan pristagare – bästa manliga biroll – förkunnade: “utan utbildning ingen kultur”. Vilket kan tyckas förolämpande mot kulturhistoriens autodidakter. Udden var uppenbart riktad mot Tidö-regeringen, och dess politiska prioriteringar. Närvarande borgerliga kulturminister Parisa Liljestrand fick sig en släng av sleven av galavärdinnan Shima Niavarani i samma anda.

Vid ett tillfälle höll nästan alla tillbaka sina applåder. Det var när regissören, manusförfattaren och skådespelaren Peter Dalle intog scenen för att dela ut pris för bästa manus. Det blev nästan pinsamt tyst. Varför? Dalle är en få svenska filmarbetare som tydligt gått emot politisk korrekthet, woke och hysterisk inkvotering av minoriteter. Film-Sverige visade nu sin avsky mot honom.

Wokestämningen på galan visar – trots käftsmällen i form av Trumps valseger och trots att många företag nu fjärmar sig från wokig uppfostran av sina kunder – att woke lever prima liv i institutionerna.

Alexander Bard påpekade just detta i ett reportage på temat Har vi nått peak woke? här i Fokus.

“De retirerar till akademi och politik och offentlig sektor när företagen inte vill ha dem, för de har inga andra karriärvägar, ingen annan kompetens. På campus finns ingen konkurrensutsatthet, därför kan woketrollen hålla på ostört där.” 

Film, liksom public service-medier, är förstås konkurrensutsatt eftersom man möter en publik som kan välja att inte titta. Det blir ett slags broms på woke. Men den där bromsen har en rätt trög och långsam verkan. Vi ser det i exempelvis det faktum att svensk film – jämfört både med den egna historien och nordiska grannländer – står för en mycket låg andel av den inhemska biopublikens köpta biljetter, cirka 15 procent (utan Filips och Fredriks Den sista resan, med en halvmiljonpublik, skulle 2024 varit ett bedrövligt publikår).

Det är ingen djärv misstanke att villkoren för det statliga stödet har varit en faktor; allra mest så under Svenska Filminstitutets förra vd Anna Serners år 2011 till 2021. Ett stort fokus lades då nämligen på att dels höja representationen av diverse minoriteter i skapandet av film (bra projekt av vita, manliga kreatörer har av identitetspolitiska skäl därför haft svårt få stöd), dels på historier och berättargrepp som tillfredsställt en wokeinriktad filmbyråkrati snarare än publiken.

Jag har inte sett Levan Akins vinnarfilm Passage. Den kanske är jättebra. Publiken har tyvärr inte heller sett den; den sålde mycket få biljetter. Och i ett ledsamt avseende är den på det viset typisk för de filmer som brukar vinna baggar.

Självklart ska det statliga stödet gå också till projekt med endast små chanser att bli block busters, men som andas kvalitet. Balansen mellan det breda och det smala har dock inte legat rätt. Och en del av förklaringen finner vi när vi tittar på Guldbaggen:

Det sitter en väldans massa självgoda woke-troll i salongen.