Filmgrälet i Göteborg var oundvikligt

Grälet vid Göteborgs filmfestival var förvisso både vulgärt (man buar inte ut inbjudna gäster) och omoget (som ansvarig ska man försöka förstå sina kritiker, inte reta upp dem) - men det var bra att det utbröt. Det borde faktiskt ha skett för länge sedan.

Debatt om kulturstöd drabbar ibland teatrarna, någon enstaka gång operan och nästan aldrig litteraturen. Men om filmpolitik grälas det desto mer. Så möts också sofistikerad intellektualism och gränslös vulgaritet i den sjunde konstformen. Bergman talade om den som hor- och slakteribranschen.

Den debatt om filmstödet som nu pågår följer traditionerna. På ena sidan har vi filmskaparna som tycker illa om den sittande regeringen. Inget nytt i det. Men de borde ha anat att förr eller senare skulle den minister som står på andra sidan tala klarspråk och peka på att branschen och politikerna inte sitter i samma båt.

Jag var på mitt första möte med en kulturminister på 70-talet. "Debatten" bestod i att företrädare för olika branscher i tur och ordning krävde mer pengar till dans, musik, teater, film, näverslöjd osv. Den ansvarige ministern, Ingvar Carlsson, lyssnade uppmärksamt men någon debatt blev det inte. Det hade varit som att dra ett porrskämt på ett frikyrkligt kafferep. Mötet var en ritual som varje kulturminister måste stå ut med och varje branschföreträdare måste kräva för att ha något att berätta för medlemmarna. Ingen förväntade sig att något skulle förändras.

Så även om deltagarna i Göteborgs filmfestival inte gillade vad kulturministern sa den här gången heller, så kan konfrontationen göra nytta och resultera i ett verkligt meningsutbyte om svensk film. En bransch i kris behöver tydlighet, inte överslätande fraser.

Fram till 2016 reglerades filmstödet genom det så kallade filmavtalet som infördes 1963. Det var affärsmannen och kulturpolitikern Harry Schein som (med finansminister Gunnar Strängs medgivande) lanserade en fiffig konstruktion där biografägarna fick lägre moms mot att de avstod tio procent av sina intäkter till Filminstitutet som i sin tur delade ut pengarna till kvalitetsfilmer.

Schein struntade fullständigt i hur många som såg en film - det viktiga var att filmen var bra. Under en tid följdes kvalitet och intäkter åt: Bergmans filmer gick hyfsat hemma och drog in mycket på export, publiken ville se vad Vilgot Sjöman och Bo Widerberg åstadkom. Men med åren minskade publikintresset och staten gick in med filmstöd 1973. Ett invecklat fondsystem infördes där filmarna hade representanter i nämnderna och det blev mer politisk korrekthet än konstnärlig kvalitet. När nämnderna försvann 1993 och ersattes med självständiga konsulenter var det för sent. Filmbranschen var i kris och ville inte längre vara med och betala till ett filmstöd de inte litade på.

2017 försvann avtalet. Momsen höjdes och biobiljetterna blev bland de dyraste i Europa. Hädanefter skulle staten stå för filmstödet. Filmarna, varav många vuxit upp med idén att staten är konstens bästa vän, var nöjda.

Men till saken hör att socialdemokraten Bengt Göransson, den mest älskade av kulturministrar - nio år på posten! - varnade för att säga upp filmavtalet. Han menade att kombinationen av kommersialism och kulturpolitik var en säkrare väg till kraftigt filmstöd än att bara lita till staten.

Så när filmarna nu klagar bör de samtidigt kritisera sig själva för att ha varit naiva när de glatt lät filmstödet förstatligas. Å andra sidan borde kulturministern studera texten på sitt visitkort. Hon har hand om kulturpolitiken, inte näringspolitiken. Hennes viktigaste uppgift är att ge förutsättningar för kvalitetsfilm. Branschens intäkter och antalet arbetslösa filmarbetare är inte hennes problem. Det är bättre att som Birgit Friggebo vara en smart förhandlare i det tysta och få fram mer filmstöd, än att vara festival-stridis.

Festivalerna varar någon vecka, konsten varar en evighet. Det är till och med längre än en mandatperiod.