Förbättrad lärarutbildning möter motstånd

Nu har remisstiden gått ut för utredningen om lärarutbildningen som lades fram före jul. Jag anar redan hur det låter i utbildningsminister Johan Pehrsons inkorg. Jag var nämligen med i december.

Så jag tar med er dit, en av de stora hörsalarna på Pedagogen, vid Göteborgs universitet. Lokalen är smockfull av lärarutbildare, det är luciadag och den utredning som Peter Honeth någon vecka tidigare lagt fram ska diskuteras. Inläggen från kollegorna är märkbart fyllda med skepsis. Lärarprofessionens autonomi hotas av förslagen, påstår någon och manar till gemensam aktion. ”Vi måste vara kritiska. Vi behöver hålla emot!” lovar ledningen när fakultetens remissvar kommer på tal.

Och utredningen har verkligen fått många lärarutbildare att tillfälligtvis lämna seminarierummen för att i stället trängas i grupp på debattsidorna. Upprördheten har varit särskilt påtaglig i den utbildningsvetenskapliga kärnan. Det är den del av lärarutbildningen som utredningen särskilt vill städa upp i. Det finns risk att hela demokratiuppdraget suddas ut om reformen genomförs, hävdade exempelvis 38 lärarutbildare. De menar att det snarare behövs mycket mer värdegrund i lärarutbildningen, absolut inte mindre. De föreslagna förändringarna underminerar lärare, fastslog sedan 16 forskare. Lärarutbildningsreformen mekaniserar läraryrket och gör läraren historielös, varnade sju forskare.

Vissa såg utredningen som ett jättejärtecken. Reformförslagen kan indikera att regeringen tänker åsidosätta de mänskliga rättigheterna och överge flera internationella överenskommelser. Det förutspådde en lektor i specialpedagogik.

Av allt att döma kommer detta koordinerade motstånd prägla de remissvar som under veckan har trillat in på utbildningsdepartementet.

Jag hoppas att utbildningsminister Johan Pehrson (L) förstår vad den häftiga kritiken handlar om när han nu börjar titta i posten. De lärarutbildare som fäktat på debattsidorna söker freda sina egna kursmoment och föreläsningar om normkritik, maktanalys och sociokulturella perspektiv. Deras expertis är inte kognitionsvetenskap med relevans för lärande, ej heller evidensbaserade undervisningsformer, vilket utredningen vill att lärarutbildningen i framtiden ska erbjuda studenterna. Det är därför vissa lärarutbildare känner sig så hotade. De håller emot för sin egen skull.

Men lärarutbildningen finns rimligen inte till för att tillgodose personliga teoripreferenser för lektorer i utbildningsvetenskap, utan för de framtida lärarna och eleverna i den svenska skolan. För deras skull måste den kommande reformen rucka grunden för utbildningen och bryta med den antiauktoritativa lärarroll som lärarutbildningsinstitutionerna, med god hjälp av Skolverket, omhuldat i decennier. Så att det kan bli ordning i skolan igen. Så att studenterna, när de tar sin lärarexamen, vet hur man gör när man undervisar och lär ut.

Lärarprofessionens autonomi är inte hotad av Peter Honeths utredningsförslag. Tvärtom.

Kognitionsvetenskap, djupa ämneskunskaper och träning i undervisningshantverket rustar läraren för att alls kunna anlägga ett kritiskt förhållningssätt, i arbetet i klassrummet och i relation till det system som skolan är en del av

Den lärare som kan förklara hur inlärning faktiskt går till har bättre förutsättningar att ta en fight med en överordnad. Den lärare som kan skilja pedagogisk humbug från vetande, faller inte offer för charlataner som kränger dyra och dåliga metoder på studiedagar. En lärare som erövrar djupa domänkunskaper med relevans för yrket, äger agens. Då har man något att sätta emot politiska nycker och pedagogiska trender.

Det är det som är professionell autonomi.

Anna-Karin Wyndhamn är fil. dr i pedagogiskt arbete och verksam vid Göteborgs universitet.