Gangsterrapparna har tagit över – hårdrockarna på museum
I ett farligt världsläge hyllar Kulturhuset i Stockholm den snälla metallen.
Toppbild: Erik Danielsson/Kulturhuset
Egentligen är det inte så förvånande. Redan för fem år sedan var maktskiftet tydligt. Låt oss backa vinylen till hösten 2019. I UD:s blå salong stod sångaren i Ghost, Tobias Forge, och tog emot regeringens musikexportpris ur dåvarande utrikeshandelsministern Anna Hallbergs hand. I motiveringen stod bland annat att Ghost hade gått från att spela för en initierad publik till att ”i dag tillhöra de rock- och metalband som har bredast publik alla kategorier.”
På minglet efteråt bjöds vi (press och pristagare) på snittar och bubbel. Inget grisblod eller några uppochnedvända kors så långt ögat kunde nå.
Annat var tidigt 1990-tal. Då var – om inte heavy metal så i varje fall extremvarianterna death- och blackmetal – ondskan själv. Nedbrända kyrkor, mordbrand och djävulsdyrkan var bara några av de nattsvarta rubriker som toppade kvällstidningslöpen, som gängvåldet i dag.
Hur en musikrörelse som tillber satan och (kanske) dricker blod går från avantgarde till att bli nästan radhusfolklig har förstås olika orsaker, men – och döda mig med en silverkula och begrav mig under Gunnar Asplunds granitkors på Skogskyrkogården om jag har fel – dess fall började kanske med att finska bandet Lordi medverkade med "Hard Rock Hallelujah” i Eurovision 2006. Samma år tävlade svenska The Poodles med ”Night of passion”, men det var Lordi som tog hem segern i finalen i Aten.
Plötsligt var hårdrock lika med foppatofflor och fredagsmys. I takt med att fansen har åldrats precis som idolerna, så kantas festivaler som Sweden Rock nu snarare av välkyld Moët & Chandon än ljummen öl.
Med andra ord, all den etablissemangskänsla som genrens ockult bevandrade pionjärer flydde i början av 70-talet hemsöker dem i dag.
I journalisten och författaren Ika Johannessons oerhört välkurerade utställning ”Total Metal” (Kulturhuset Stadsteatern t o m 21/ 9) får både rookies (som undertecknad) och inbitna fans sitt lystmäte. I utställningen kan man nästan känna stanken av det ostädade tonårsrummet som har byggts upp i socialrealistisk stil, liksom pyroteknikens dimmor kring Sabatons monstruösa stridsvagn.
Medelålders fans kan släppa ut sin inre demon genom att growla till exempelvis In Flames, inuti en ljudisolerad frustrationsbox.
I den intressanta kortdokumentär som också visas på utställningen framkommer en annan bild genom de pionjärerna, alltså de bandmedlemmar som intervjuas. Här understryks vikten av kulturella förebilder som Karin Boye och Ingmar Bergman, liksom folkmusiken och vårt vemodiga väder för ”metallens” framväxt i Sverige. Men inte minst den kommunala musikskolans och studieförbundens betydelse för det svenska musikundret.
Bilden skär sig mot det berömda Siewert Öholm- utspelet i SVT:s Svar Direkt 1984 där han fördömde hårdrockens dåliga inflytande över unga.
I dag är det nog få som skulle påstå att just den teatrala och utagerande hårdrocken genom sin musik och livsstil skulle uppmana unga till att begå kriminella handlingar. Den stafettpinnen har gangsterrappen tagit över. Kanske hamnar den också på museum om 50 år.
Ylva Lagercrantz Spindler är kulturjournalist och teaterkritiker
Egentligen är det inte så förvånande. Redan för fem år sedan var maktskiftet tydligt. Låt oss backa vinylen till hösten 2019. I UD:s blå salong stod sångaren i Ghost, Tobias Forge, och tog emot regeringens musikexportpris ur dåvarande utrikeshandelsministern Anna Hallbergs hand. I motiveringen stod bland annat att Ghost hade gått från att spela för en initierad publik till att ”i dag tillhöra de rock- och metalband som har bredast publik alla kategorier.”
På minglet efteråt bjöds vi (press och pristagare) på snittar och bubbel. Inget grisblod eller några uppochnedvända kors så långt ögat kunde nå.
Annat var tidigt 1990-tal. Då var – om inte heavy metal så i varje fall extremvarianterna death- och blackmetal – ondskan själv. Nedbrända kyrkor, mordbrand och djävulsdyrkan var bara några av de nattsvarta rubriker som toppade kvällstidningslöpen, som gängvåldet i dag.
Hur en musikrörelse som tillber satan och (kanske) dricker blod går från avantgarde till att bli nästan radhusfolklig har förstås olika orsaker, men – och döda mig med en silverkula och begrav mig under Gunnar Asplunds granitkors på Skogskyrkogården om jag har fel – dess fall började kanske med att finska bandet Lordi medverkade med ”Hard Rock Hallelujah” i Eurovision 2006. Samma år tävlade svenska The Poodles med ”Night of passion”, men det var Lordi som tog hem segern i finalen i Aten.
Plötsligt var hårdrock lika med foppatofflor och fredagsmys. I takt med att fansen har åldrats precis som idolerna, så kantas festivaler som Sweden Rock nu snarare av välkyld Moët & Chandon än ljummen öl.
Med andra ord, all den etablissemangskänsla som genrens ockult bevandrade pionjärer flydde i början av 70-talet hemsöker dem i dag.
I journalisten och författaren Ika Johannessons oerhört välkurerade utställning ”Total Metal” (Kulturhuset Stadsteatern t o m 21/ 9) får både rookies (som undertecknad) och inbitna fans sitt lystmäte. I utställningen kan man nästan känna stanken av det ostädade tonårsrummet som har byggts upp i socialrealistisk stil, liksom pyroteknikens dimmor kring Sabatons monstruösa stridsvagn.
Medelålders fans kan släppa ut sin inre demon genom att growla till exempelvis In Flames, inuti en ljudisolerad frustrationsbox.
I den intressanta kortdokumentär som också visas på utställningen framkommer en annan bild genom de pionjärerna, alltså de bandmedlemmar som intervjuas. Här understryks vikten av kulturella förebilder som Karin Boye och Ingmar Bergman, liksom folkmusiken och vårt vemodiga väder för ”metallens” framväxt i Sverige. Men inte minst den kommunala musikskolans och studieförbundens betydelse för det svenska musikundret.
Bilden skär sig mot det berömda Siewert Öholm- utspelet i SVT:s Svar Direkt 1984 där han fördömde hårdrockens dåliga inflytande över unga.
I dag är det nog få som skulle påstå att just den teatrala och utagerande hårdrocken genom sin musik och livsstil skulle uppmana unga till att begå kriminella handlingar. Den stafettpinnen har gangsterrappen tagit över. Kanske hamnar den också på museum om 50 år.
Ylva Lagercrantz Spindler är kulturjournalist och teaterkritiker