Grattis Macron, 48 timmar av lättnad…
Regeringen har överlevt och budgeten har antagits. I morgon börjar problemen om.
En av få personer på planeten som har anledning att vara lite glad idag är Frankrikes president Emmanuel Macron. Oppositionens misstroendeförklaring mot hans regering röstades ned på onsdagen, vilket medförde att den franska senaten på torsdagen kunde godkänna statsbudgeten för 2025. Premiärministern François Bayrou sitter kvar, men inrikespolitiken är fortsatt kaotisk. De två oppositionspartier som motvilligt accepterade budgeten står på var sin sida om det politiska fältet. Båda tycker att budgeten är ”jättedålig”, men av olika skäl.
I princip allt har gått snett för Macron sedan han i juni upplöste nationalförsamlingen och utlyste nyval. Inte ens hans politiska allierade kände till planen, ”chock” och ”jordbävning” var två omdömen. Även den förhastade analysen ”pokerdrag” förekom. Manövern misslyckades nämligen lika grundligt som förra gången den utfördes, 1997. Den gången var det president Jacques Chirac som trodde sig kunna få bättre stöd för sitt konservativa parti om fransmännen släpptes fram till valurnorna. Fransmän går inte på så enkla trick. Deras inre Asterix vaknade och det blev socialistisk majoritet i nationalförsamlingen.
Macron hoppades i somras få en mittenregering som skulle kunna göra sig så populär att mattan drogs undan för högernationalistiska Nationell Samling. Kalkylen sprack och Nationell Samling växte i nyvalet. Men det gjorde utan förvarning också yttervänsterns parti "Det okuvade Frankrike” som blev störst av alla. Efter vapenvila under de olympiska spelen i Paris tillsatte Macron en premiärminister från den reguljära högern, Michel Barnier. Varvid nytt tumult utbröt och en misstroendeförklaring sänkte den nya premiärministern efter bara två månader.
Frankrike har nu haft fyra olika premiärministrar på ett år. Det är en turbulens som påminner om Frankrikes fjärde republik under 1940- och 50-talen då landet hade 21 regeringar under en tolvårsperiod.
Instabiliteten upphörde 1958 med att general de Gaulle klev in och skapade en helt ny politisk era (och konstitution). Risken är överhängande att nästa presidentval 2027 blir omvälvande.
Macron kan alltså inte andas ut. Inte på något vis. Trots veckans framgångar.
En av få personer på planeten som har anledning att vara lite glad idag är Frankrikes president Emmanuel Macron. Oppositionens misstroendeförklaring mot hans regering röstades ned på onsdagen, vilket medförde att den franska senaten på torsdagen kunde godkänna statsbudgeten för 2025. Premiärministern François Bayrou sitter kvar, men inrikespolitiken är fortsatt kaotisk. De två oppositionspartier som motvilligt accepterade budgeten står på var sin sida om det politiska fältet. Båda tycker att budgeten är ”jättedålig”, men av olika skäl.
I princip allt har gått snett för Macron sedan han i juni upplöste nationalförsamlingen och utlyste nyval. Inte ens hans politiska allierade kände till planen, ”chock” och ”jordbävning” var två omdömen. Även den förhastade analysen ”pokerdrag” förekom. Manövern misslyckades nämligen lika grundligt som förra gången den utfördes, 1997. Den gången var det president Jacques Chirac som trodde sig kunna få bättre stöd för sitt konservativa parti om fransmännen släpptes fram till valurnorna. Fransmän går inte på så enkla trick. Deras inre Asterix vaknade och det blev socialistisk majoritet i nationalförsamlingen.
Macron hoppades i somras få en mittenregering som skulle kunna göra sig så populär att mattan drogs undan för högernationalistiska Nationell Samling. Kalkylen sprack och Nationell Samling växte i nyvalet. Men det gjorde utan förvarning också yttervänsterns parti ”Det okuvade Frankrike” som blev störst av alla. Efter vapenvila under de olympiska spelen i Paris tillsatte Macron en premiärminister från den reguljära högern, Michel Barnier. Varvid nytt tumult utbröt och en misstroendeförklaring sänkte den nya premiärministern efter bara två månader.
Frankrike har nu haft fyra olika premiärministrar på ett år. Det är en turbulens som påminner om Frankrikes fjärde republik under 1940- och 50-talen då landet hade 21 regeringar under en tolvårsperiod.
Instabiliteten upphörde 1958 med att general de Gaulle klev in och skapade en helt ny politisk era (och konstitution). Risken är överhängande att nästa presidentval 2027 blir omvälvande.
Macron kan alltså inte andas ut. Inte på något vis. Trots veckans framgångar.