Hur många ska behöva dö som Momika?
Religiösa fundamentalister nöjer sig inte med ett simpelt förbud mot brännandet av Koranen, skriver Sakine Madon.
Toppbild: Fredrik Persson/TT
I samband med att koranbrännarna Salwan Momika och Salwan Najem åtalades för hets mot folkgrupp sade Momika att ”när jag bestämde mig för att gå ut offentligt och kritisera islam utgick jag ifrån att risken för att bli mördad för min åsikt var stor”. Så blev han mördad, ihjälskjuten, i Södertälje sent igår kväll.
Klockan 11 i dag torsdag var domen mot honom och Salwan Najem planerad att offentliggöras. Med tanke på att Rasmus Paludan i höstas dömdes för hets mot folkgrupp är det inte otänkbart att även den mördade ses som brottsling i lagens ögon.
Tingsrätten i Malmö, som för övrigt var enig, dömde Paludan till fängelse. Men i domen pekades det inte enbart på att han hade missaktat muslimer som grupp. Man tog bland annat upp att Paludans agerande mot koranen – att bränna den, linda in den i bacon med mera – skulle ha ”skett för att förarga publiken på platsen”. Som om det skulle vara ett brott i sig att vilja provocera. Det hette i domen att Paludan är ”konfrontativ och offensiv” i uttalanden om islam. Jag skrev då här i Fokus att ”I stället för att döma enbart för hets eller missaktning mot folkgrupp ger man sig på rätten att jävlas med religion. Ingen, inte ens Paludan, ska fängslas för det.”
Än mindre ska människor mördas för det.
Hoten mot koranbrännare som Momika, mot satirtidskriften Charlie Hebdo och tidigare mot Jyllands-Posten, mot konstnärer som Lars Vilks, mot lärare som Samuel Paty och mot författare som Salman Rushdie, beror på att de ansågs eller anses ha hädat mot islam.
Efter kravallerna under påsken 2022 har svenska debattörer och politiker kläckt ur sig många kreativa sätt för att få stopp på koranbränningar. Socialdemokraterna vill att agerandet ska ses som hets mot folkgrupp. Regeringen har å sin sida tillsatt en utredning som föreslår inskränkt demonstrationsrätt för ”rikets säkerhet”.
Som om religiösa fundamentalister skulle nöja sig med ett simpelt förbud mot brännandet av Koranen, som om konflikten mellan islamism och yttrandefrihet skulle blåsa bort så lätt.
Sverige gav upp de sista resterna av hädelselagstiftningen – trosfridslagen – 1970. I decennier har religiösa fått hacka i sig filmer som drivit med Jesus och konst som Ecce homo, Piss Christ eller att en påvedocka i vax träffas av en meteorit. I stället för att behandla islam som vilken religion som helst har konstinstitutioner, politiker och andra viktiga aktörer gjort tvärtom. Skuldbördan har gång på gång förflyttats från våldsverkare till den som anses ha hädat och ”kränkt”.
Salwan Momika är död, och många står på tur.
I samband med att koranbrännarna Salwan Momika och Salwan Najem åtalades för hets mot folkgrupp sade Momika att ”när jag bestämde mig för att gå ut offentligt och kritisera islam utgick jag ifrån att risken för att bli mördad för min åsikt var stor”. Så blev han mördad, ihjälskjuten, i Södertälje sent igår kväll.
Klockan 11 i dag torsdag var domen mot honom och Salwan Najem planerad att offentliggöras. Med tanke på att Rasmus Paludan i höstas dömdes för hets mot folkgrupp är det inte otänkbart att även den mördade ses som brottsling i lagens ögon.
Tingsrätten i Malmö, som för övrigt var enig, dömde Paludan till fängelse. Men i domen pekades det inte enbart på att han hade missaktat muslimer som grupp. Man tog bland annat upp att Paludans agerande mot koranen – att bränna den, linda in den i bacon med mera – skulle ha ”skett för att förarga publiken på platsen”. Som om det skulle vara ett brott i sig att vilja provocera. Det hette i domen att Paludan är ”konfrontativ och offensiv” i uttalanden om islam. Jag skrev då här i Fokus att ”I stället för att döma enbart för hets eller missaktning mot folkgrupp ger man sig på rätten att jävlas med religion. Ingen, inte ens Paludan, ska fängslas för det.”
Än mindre ska människor mördas för det.
Hoten mot koranbrännare som Momika, mot satirtidskriften Charlie Hebdo och tidigare mot Jyllands-Posten, mot konstnärer som Lars Vilks, mot lärare som Samuel Paty och mot författare som Salman Rushdie, beror på att de ansågs eller anses ha hädat mot islam.
Efter kravallerna under påsken 2022 har svenska debattörer och politiker kläckt ur sig många kreativa sätt för att få stopp på koranbränningar. Socialdemokraterna vill att agerandet ska ses som hets mot folkgrupp. Regeringen har å sin sida tillsatt en utredning som föreslår inskränkt demonstrationsrätt för ”rikets säkerhet”.
Som om religiösa fundamentalister skulle nöja sig med ett simpelt förbud mot brännandet av Koranen, som om konflikten mellan islamism och yttrandefrihet skulle blåsa bort så lätt.
Sverige gav upp de sista resterna av hädelselagstiftningen – trosfridslagen – 1970. I decennier har religiösa fått hacka i sig filmer som drivit med Jesus och konst som Ecce homo, Piss Christ eller att en påvedocka i vax träffas av en meteorit. I stället för att behandla islam som vilken religion som helst har konstinstitutioner, politiker och andra viktiga aktörer gjort tvärtom. Skuldbördan har gång på gång förflyttats från våldsverkare till den som anses ha hädat och ”kränkt”.
Salwan Momika är död, och många står på tur.