Hur svårt ska det vara för medier att erkänna fel?
Fler journalister borde medge misstag i Catrine da Costa-fallet.
Toppbild: TT
Författaren Jonas Malmborg påpekar i ett läsvärt inlägg på Aftonbladet Kultur, apropå SVT:s dokumentärserie om Catrine da Costa-fallet, att ”flera erfarna poliser visar prov på ånger eller rentav skam” i dokumentären. Och lägger till: ”Men mig veterligen har inte en enda journalist, författare eller intellektuell tyckare uttryckt det minsta tvivel i efterhand.” Trots svårigheterna att hitta riktiga bevis för att Teet Härm och Thomas Allgén var skyldiga till mordet på da Costa 1984 ”visste” alla att de var skurkar – och medierna bidrog till drevet.
Nu har det, som Malmborg verkade efterfråga i Aftonbladet, publicerats några självkritiska inlägg de senaste dagarna. I Expressen medger journalisten Anna Hedenmo att hon ”drogs med i det blodtörstiga drevet mot de två läkarna” och hon ger en förklaring till varför det är så lätt att dras med: ”Alla som har prövat att gå mot strömmen vet att det kan bli en dyrbar affär.”
Nina Björk skriver i ett inlägg i DN om hur feminism och maktkritik påverkade henne och andra i fallet da Costa, men även senare om de apatiska flyktingbarnen och Metoo. Björk konstaterar att det är farligt ”när en grupp som tror på liknande strukturer och delar samma övergripande mål inte lämnar något utrymme att ifrågasätta vissa fakta”.
Man kan visserligen fråga sig varför Björk och andra inte har uttryckt självkritik tidigare. Per Lindebergs bok ”Döden är en man”, som avslöjade det som SVT-dokumentären nu visar, kom redan 1999. Men det är ändå bättre att vara sen, än att aldrig erkänna fel.
DN:s kulturchef Björn Wiman varnar i en text, apropå da Costa-dokumentären, om att dagens risker handlar om ”konspirationsteorierna om hur ’eliten’, wokemaffian och invandrarna vill förstöra samhället”. Men fallet da Costa – och senare de apatiska flyktingbarnen och därefter Metoo – ringade ju in ett mycket speciellt problem, nämligen att etablerade medier ofta springer i flock.
Det så av journalister kritiserade internet med tillhörande troll var helt ”oskyldigt” i da Costa-drevet på 1980-talet. Det fanns faktiskt inte ens då. Kanske hade viktiga röster vågat sig fram åtminstone anonymt om nätet hade existerat? Kanske hade alternativa medier spelat en positiv roll?
Även DN-skribenten Per Svensson – som när det begav sig gick hårt åt Teet Härm och Thomas Allgén, och 1994 kom ut med boken ”Den leende mördaren” – svarade härom helgen i SR:s Medierna att han i rapporteringen om da Costa hade försökt vara ”ärlig” mot sina intryck. Men som skribenten Johan Wennström nämnde här om en artikel av Svensson i Moderna Tider: ”Där beskriver han läkarna som 'två monsterpojkar' och 'påfallande omanliga', och drar paralleller till sagans vampyrer.”
Ja, det finns gott om exempel på demonisering och journalistiska bottennapp från den tiden. Och ja, det är lätt att sitta med facit. Men hur svårt kan det vara att medge misstag, när man så uppenbart gjort fel?
