I huvudet på tullkrigets commander-in-chief

Det var en nöjd Donald Trump som i Vita husets trädgård återigen gjorde reality-tv av sitt framförande. Fabriksarbetare plockades upp på scen, kepsar delades ut till publiken och Trump skyltade med något som liknade melodifestivalens poängtavlor. Där listades länder, deras tullar och hur USA ska slå tillbaka.

“De rånar oss”, förklarade Trump.

Enligt ekonomen Paul Krugman var Trumps lista full av överdrifter, ibland rena felaktigheter, men det hindrade inte Trump från att införa ömsesidiga tullar mot de flesta av länderna. Vissa träder i kraft imorgon, andra dröjer några dagar eller veckor.

Tullarna beskrevs av flera ekonomer som värre än marknaden väntat och börsterminerna vände ner i efterhandeln.

De flesta ekonomer är eniga, det här är varken bra för USA eller resten av världen. Varför envisas han då?

Trump har tre huvudsakliga mål:

-Skapa jobb för lågutbildade som ska möjliggöra klassresor.

-Få ner handelsunderskott, budgetunderskott och statsskuld.

-Säkerställa att USA förblir världens mäktigaste land.

Hur kommer tullarna in här? Enkelt. Om man tror som Trump, vill säga. Såhär tänker han:

Tullar lockar tillverkning till USA och skapar amerikanska jobb. Minskad invandring sänker samtidigt utbudet av arbetskraft och trycker upp lönerna.

Tullarna ger federala intäkter, som i kombination med Elon Musks utlovade besparingar -  1 biljon dollar på 130 dagar - trycker ner budgetunderskottet. Skatterna ska sänkas för att sparka igång de ekonomiska hjulen och generera skatteintäkter, i enlighet med Laffers ekonomiska teorier.  Fred i Ukraina ska ge ytterligare besparingar. Att sälja ut landet är ingen stor sak, Trump är inte rädd för Putin, men om ryssarna vägrar fredsförhandla kommer USA införa sanktioner, kanske även mot Kina om de fortsätter köpa rysk olja. Det är detta Trump älskar mest med sig själv - man ska aldrig veta var man har honom.

Trumps mest komplicerade uppgift är att försvara USAs strategiska roll i världen. Trump bettar på att tullarna slår hårdare mot kinesiska företag än amerikanska. De slår dessutom mot den kinesiska staten som täcker upp för privata företags förluster. USA får en relativ fördel.

Tullarna får fart på exporten. De försvårar import, men USA är en enorm marknad, som klarar sig med egna varor och tjänster. Att vara självförsörjande minskar dessutom sårbarheten. Lita aldrig på någon.  

Dollarn, som i egenskap av världsvaluta är onaturligt stark, är ett bekymmer för Trump. Han gillar maktmedlet, men inte att det blir dyrt att exportera. I värsta fall får dollarn ersättas med krypto, men det är inte hans plan nummer ett. Det är rådgivaren Stephen Mirans Mar-a-Lago-överenskommelse, där världen ska enas om valutainterventioner för att trycka ner värdet på dollarn. Korta lån ska göras om till långa, helst utan ränta. De senaste veckornas utspel har fått dollarn på fall vilket förbättrar förutsättningarna för en deal.

Den som ändå inte är med, riskerar ytterligare tullar.

Tullarna späder på inflationen, men Trump kompenserar med lägre energipriser. “Borra, baby borra”! Tullarna kan också användas som påtryckningsmedel gentemot Kanada, som USA köper merparten av sin olja och gas i från. Europa måste för övrigt skärpa sig, betala för sitt försvar och sluta reglera och bötfälla USAs techjättar, som annars förlorar kampen mot Kina. Även här fungerar tullar som hot.

Finns det en begriplig plan i allt virrvarr? Kanske. Men mycket talar emot det. Den svenske ekonomen Johan Norberg kallar Trumps tariff-lista för "den ekonomiska historiens längsta självmordsbrev". Skrämsel, hot och lögner underminerar i vart fall det förtroende för USA som marknaden ännu har och som landet är beroende av. Men tålamodet är inte oändligt.