Ingen Mahler, ingen Madonna, men glad ska man vara i Mellon
Hur roligt är det att vara uppåt jämt?
Toppbild: Anders Wiklund/TT
En trio glada groggbönder från Finland i fattigmanskostymer som sjöng glatt om bastubad vann Melodifestivalen framför en glad urbanista i ”Matrix”-Neos exklusiva slängkappa som sjöng glatt om revolutionen.
Glad är nyckelordet här. Glad. Alla måste vara glada i Melodifestivalen. Var glad och titta in i kameran! Möjligen teckna ett hjärttecken med fingrarna, sedan: fortsätt vara glad, gladare, gladast! Det gillar röstarboskapet därute.
Måns Zelmerlöw, superrutinerad, behöver ingen skivbolags-PR-person för att kunna den regeln. Ändå glömde han, bara för ett enda ögonblick. Han förlorade, blev både arg och ledsen, och hamnade därför i en veritabel skitstorm av näthat.
Vem tror den sprättige stockholmshipstern från Lund att han är? Tror han att han är finare än finsk dansbands-epadunk? Kommentarsfälten lyste illrött. Ren och skär klasskamp, landet mot staden, konservatism mot progressivitet.
Zelmerlöw tvingades till sist skriva ett öppet brev på Instagram där han hälsade ”Kära trångsynta hatare” och därpå förklarade det som kan tyckas självklart:
– Har ni någonsin sett en idrottare komma tvåa och säga att hen är jätteglad? Jag ville vinna. Det måste väl vara okej? Det är ju en tävling!
Inte nog med det. Han tog ifrån tårna i nästa mening:
– Jag är genuint SUPERGLAD för KAJs skull och vi har haft hur kul som helst tillsammans under denna resa.
Kan det vara möjligt att Måns är SUPERGLAD för att ha förlorat? Nej. Men som det proffs han är insåg han sitt misstag och betalade ränta på ränta på ränta i den valuta som räknas – glädje.
Schlagerbubblan bjuder ständigt på kompletta absurditeter för alla som inte har barn, äter chips och hjärntvättas framför teven varenda lördagskväll.
Till exempel grundades hatstormen mot Zelmerlöw i en europeisk debatt under veckan där Sverige avskys av kontinentens schlagergays eftersom vi är så väldigt – bra. Sverige anses så duktiga och professionella på eurovisionpopmusik att vi blir tråkiga. Ständigt skickar vi bra musik till tävlingen. Rena rama fusket!
Den debatten spillde över till i den svenska debatten där Måns Z fick representera kvalitet, kredd och tristess, och finska KAJ representerade tjo, tjim och folkets kultur. Sällan har en sådan polarisering skådats i Melodifestivalens bubbla.
Förbryllande, ytterst förbryllande, för alla utomstående som ögnat tidningarnas alla plus, getingar, fyrtorn, tärningsbetyg och siffror – påfallande ofta långt högre än betyget två – och sedan råkat höra en låt. Va? Vad händer? Är detta BRA? Det är inte precis Bob Marley, Mahler eller Madonna.
Men medan den riktiga världen – alla sex miljoner svenskar som inte kollar mello – häpnade över att Zelmerlöw räknas som stencool och bra och KAJ anses roliga och bra så får man ändå finna tröst i att glädjen lever kvar.
I Mello ska man vara SUPERGLAD över att förlora.
En trio glada groggbönder från Finland i fattigmanskostymer som sjöng glatt om bastubad vann Melodifestivalen framför en glad urbanista i ”Matrix”-Neos exklusiva slängkappa som sjöng glatt om revolutionen.
Glad är nyckelordet här. Glad. Alla måste vara glada i Melodifestivalen. Var glad och titta in i kameran! Möjligen teckna ett hjärttecken med fingrarna, sedan: fortsätt vara glad, gladare, gladast! Det gillar röstarboskapet därute.
Måns Zelmerlöw, superrutinerad, behöver ingen skivbolags-PR-person för att kunna den regeln. Ändå glömde han, bara för ett enda ögonblick. Han förlorade, blev både arg och ledsen, och hamnade därför i en veritabel skitstorm av näthat.
Vem tror den sprättige stockholmshipstern från Lund att han är? Tror han att han är finare än finsk dansbands-epadunk? Kommentarsfälten lyste illrött. Ren och skär klasskamp, landet mot staden, konservatism mot progressivitet.
Zelmerlöw tvingades till sist skriva ett öppet brev på Instagram där han hälsade ”Kära trångsynta hatare” och därpå förklarade det som kan tyckas självklart:
– Har ni någonsin sett en idrottare komma tvåa och säga att hen är jätteglad? Jag ville vinna. Det måste väl vara okej? Det är ju en tävling!
Inte nog med det. Han tog ifrån tårna i nästa mening:
– Jag är genuint SUPERGLAD för KAJs skull och vi har haft hur kul som helst tillsammans under denna resa.
Kan det vara möjligt att Måns är SUPERGLAD för att ha förlorat? Nej. Men som det proffs han är insåg han sitt misstag och betalade ränta på ränta på ränta i den valuta som räknas – glädje.
Schlagerbubblan bjuder ständigt på kompletta absurditeter för alla som inte har barn, äter chips och hjärntvättas framför teven varenda lördagskväll.
Till exempel grundades hatstormen mot Zelmerlöw i en europeisk debatt under veckan där Sverige avskys av kontinentens schlagergays eftersom vi är så väldigt – bra. Sverige anses så duktiga och professionella på eurovisionpopmusik att vi blir tråkiga. Ständigt skickar vi bra musik till tävlingen. Rena rama fusket!
Den debatten spillde över till i den svenska debatten där Måns Z fick representera kvalitet, kredd och tristess, och finska KAJ representerade tjo, tjim och folkets kultur. Sällan har en sådan polarisering skådats i Melodifestivalens bubbla.
Förbryllande, ytterst förbryllande, för alla utomstående som ögnat tidningarnas alla plus, getingar, fyrtorn, tärningsbetyg och siffror – påfallande ofta långt högre än betyget två – och sedan råkat höra en låt. Va? Vad händer? Är detta BRA? Det är inte precis Bob Marley, Mahler eller Madonna.
Men medan den riktiga världen – alla sex miljoner svenskar som inte kollar mello – häpnade över att Zelmerlöw räknas som stencool och bra och KAJ anses roliga och bra så får man ändå finna tröst i att glädjen lever kvar.
I Mello ska man vara SUPERGLAD över att förlora.