Trudeaus avgång är slutet för pojkbandsliberalismen

Justin Trudeau var en av pojkbandsliberalerna. Uttrycket myntades 2017 av den dåvarande Timbrochefen Karin Svanborg-Sjövall och omfattade, utöver den kanadensiska premiärministern, även Frankrikes Emmanuel Macron och den nederländska GroenLinks-ledaren Jesse Klaver.

Svanborg-Sjövall beskrev trion som projektionsytor, på vilka väljare och medier kunde läsa in sina egna åsikter och förhoppningar. Deras politiska program var luddiga, men deras marknadsföring var desto tydligare. De hade rätt värdegrund. De var fyrbåkar mot populister, mot konservativ höger och rigid vänster – samtidigt. De var politiska kinderägg. DN-prenumeranter i alla länder, förena er!

2025 tycks dock glöden ha falnat. På måndagskvällen, svensk tid, meddelade Justin Trudeau att han avgår som partiledare. Hans liberala parti ligger hopplöst efter i mätningarna inför valet senare i år och hans vice premiärminister Chrystia Freeland avgick nyligen i vredesmod mot Trudeaus ”politiska gimmickar”. Han blir en lam anka som premiärminister tills parlamentet återsamlas efter ett jullov som nu brådstörtat förlängts till 24 mars (!).

Bakom sig har Trudeau ett decennium av noggrant ifyllda progressiva checklistor. Han meddelade att regeringen skulle ha lika många kvinnor som män ”eftersom det är 2015”. Han kämpade mot barnfattigdom och för ursprungsbefolkningen. Han hade en ambitiös klimatpolitik. Han legaliserade marijuana. Dessutom rättade han en student som sa ”mankind” med orden ”we like to say personkind, it’s more inclusive”.

Det där sista gav upphov till diverse hån och kritik, varpå Trudeau påstod att det var ett skämt. Men skämt eller inte, Trudeau var och är en tydlig exponent för identitetspolitik och politisk korrekthet. Och Kanada har, liksom Europa och USA, tappat tålamodet med båda. Dessutom brottas kanadensarna med samma problem som vi andra: höga levnadsomkostnader och en svårhanterlig invandring som pressar välfärdssystemen och driver upp boendekostnaderna.

Men det var vårvintern 2022, i samband med lastbilskonvojen som demonstrerade mot pandemilagarna, som Trudeau visade att han även hade auktoritära drag. Alla länder måste kunna stoppa upplopp och ordningsstörningar. Men Trudeau gick längre. Han aktiverade en nödlagstiftning som dittills aldrig hade använts, avskaffade temporärt mötes- och demonstrationsfriheten samt förbjöd insamlingar till demonstranterna.

Det krävs ingen större fantasi för att lista ut hur det hade låtit om Donald Trump gjort något liknande mot Black Lives Matter. Men Trudeaus mediala livvakter till trots: affären visade att en auktoritär ledare är en auktoritär ledare, även om han har Bambi-ögon och kallar sig feminist.

De där pojkbanden som avlöste varandra för några decennier sedan överlevde aldrig länge på topplistorna och de efterlämnade inga betydande musikaliska avtryck. De var tillfälliga kulturella fenomen som saknade den substans och kvalitet som krävs för att vara relevanta i längden. Den där parallellen till Trudeau var onekligen träffande.

Johan Ingerö är seniorkonsult på "The Labyrinth" och medarbetare på Fokus.