Liberalernas öde skyfflas i knät på motståndarna till Tidösamarbetet
"Jag har gjort min politiska plikt" sa Johan Pehrson.
Toppbild: Anders Wiklund/TT
Två gånger var han kompromisskandidaten som höll ihop det kluvna partiet. Men idag gav Johan Pehrson upp.
Alla i partiet känner honom. Han var partisekreterare redan 2001, en slitvarg som långsamt men stadigt avancerade uppåt, via posterna som rättspolitisk och ekonomiskpolitisk talesperson och gruppledare. Trots detta var han bara tredjehandskandidat när Jan Björklund slutade.
Striden 2019 stod mellan Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag – partiets höger och vänster. I backspegeln var det klokt av Pehrson delta i den matchen trots hopplösa odds – han visade att han var beredd både att ställa upp och vara en god förlorare, lojal mot vinnaren. När Nyamko Sabuni ändå hoppade av partiledarposten bara ett halvår före valet 2022 fanns han till hands. Med något som får beskrivas som en brandkårsinsats, stödd av en självironisk PR-kampanj där han bland annat poserade i näbbstövlar, räddade Johan Pehrson kvar partiet i riksdagen. Han blev "killen vid grillen" som gav ett folkligt ansikte åt det gamla docentpartiet.
Men Tidöavtalet fördjupade splittringen i Liberalerna. Johan Pehrson teg utåt men internt kallade han SD för en ”brun sörja” hösten 2022. Inbördeskriget i Liberalerna har aldrig bedarrat och opinionsstödet har fortsatt sjunka. Johan Pehrsons personliga räddningsplanka var att partiet skulle motsätta sig SD-medverkan i en eventuell ny Tidöregering efter nästa val.
För en tid sedan slutade en av Tidösamarbetets hårdaste kritiker, riksdagsledamoten Anna Starbrink (L). Det såg för en sekund ut som om Johan Pehrson skulle få det lugnare omkring sig. Men friden blev kortvarig. Jämställdhetsministern Paulina Brandberg och partisekreteraren Jakob Olofsgård sade upp sig samtidigt i månadsskiftet mars-april. Även kommunikationschefen och kanslichefen hoppade av. Den högprofilerade riksdagsledamoten Robert Hannah hade redan slutat och blivit moderat.
Vid en pressträff på måndagen förklarade Johan Pehrson att han fattade sitt beslut ”för en vecka sedan”. Då hade han just gift sig med ungdomsvännen Marie Brodin. Tonaliteten vid pressträffen antydde att det redan kan finnas ett nytt jobb för Johan Pehrson att gå till.
En ny partiledare ska utses den 24 juni. Med så snabba ryck är det mycket som pekar på Lina Nordquist som är 1:e vice ordförande. Hon var en av kritikerna till Tidöavtalet, bland annat till det nationella tiggeriförbud som nu utreds.
Partiets överlevnad i riksdagen skyfflas i så fall i knät på den falang som oavlåtligt har protesterat mot närmandena till Sverigedemokraterna.
Ministrarna Mats Persson och Romina Pourmoukhtari är betydligt mer kända. Men även de måste få stöd av ett extra landsmöte där åtskilliga ombud ogillar Tidösamarbetet. Nu slipper Johan Pehrson försvara det.
”Jag har uppfyllt min politiska plikt” sa han, tog sin korv och gick.
Två gånger var han kompromisskandidaten som höll ihop det kluvna partiet. Men idag gav Johan Pehrson upp.
Alla i partiet känner honom. Han var partisekreterare redan 2001, en slitvarg som långsamt men stadigt avancerade uppåt, via posterna som rättspolitisk och ekonomiskpolitisk talesperson och gruppledare. Trots detta var han bara tredjehandskandidat när Jan Björklund slutade.
Striden 2019 stod mellan Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag – partiets höger och vänster. I backspegeln var det klokt av Pehrson delta i den matchen trots hopplösa odds – han visade att han var beredd både att ställa upp och vara en god förlorare, lojal mot vinnaren. När Nyamko Sabuni ändå hoppade av partiledarposten bara ett halvår före valet 2022 fanns han till hands. Med något som får beskrivas som en brandkårsinsats, stödd av en självironisk PR-kampanj där han bland annat poserade i näbbstövlar, räddade Johan Pehrson kvar partiet i riksdagen. Han blev ”killen vid grillen” som gav ett folkligt ansikte åt det gamla docentpartiet.
Men Tidöavtalet fördjupade splittringen i Liberalerna. Johan Pehrson teg utåt men internt kallade han SD för en ”brun sörja” hösten 2022. Inbördeskriget i Liberalerna har aldrig bedarrat och opinionsstödet har fortsatt sjunka. Johan Pehrsons personliga räddningsplanka var att partiet skulle motsätta sig SD-medverkan i en eventuell ny Tidöregering efter nästa val.
För en tid sedan slutade en av Tidösamarbetets hårdaste kritiker, riksdagsledamoten Anna Starbrink (L). Det såg för en sekund ut som om Johan Pehrson skulle få det lugnare omkring sig. Men friden blev kortvarig. Jämställdhetsministern Paulina Brandberg och partisekreteraren Jakob Olofsgård sade upp sig samtidigt i månadsskiftet mars-april. Även kommunikationschefen och kanslichefen hoppade av. Den högprofilerade riksdagsledamoten Robert Hannah hade redan slutat och blivit moderat.
Vid en pressträff på måndagen förklarade Johan Pehrson att han fattade sitt beslut ”för en vecka sedan”. Då hade han just gift sig med ungdomsvännen Marie Brodin. Tonaliteten vid pressträffen antydde att det redan kan finnas ett nytt jobb för Johan Pehrson att gå till.
En ny partiledare ska utses den 24 juni. Med så snabba ryck är det mycket som pekar på Lina Nordquist som är 1:e vice ordförande. Hon var en av kritikerna till Tidöavtalet, bland annat till det nationella tiggeriförbud som nu utreds.
Partiets överlevnad i riksdagen skyfflas i så fall i knät på den falang som oavlåtligt har protesterat mot närmandena till Sverigedemokraterna.
Ministrarna Mats Persson och Romina Pourmoukhtari är betydligt mer kända. Men även de måste få stöd av ett extra landsmöte där åtskilliga ombud ogillar Tidösamarbetet. Nu slipper Johan Pehrson försvara det.
”Jag har uppfyllt min politiska plikt” sa han, tog sin korv och gick.