Journalister kan inte ensamma skapa rättvisa

Länge var det tabu i svensk offentlighet att hävda att den så kallade Allmänläkaren och Obducenten var oskyldiga till Catrine da Costas död och styckningen av hennes kropp i juni 1984. Men sedan Dan Josefssons tevedokumentär sändes före jul menar plötsligt alla att den enda rimliga uppfattningen är att männen bakom rubriknamnen – Thomas Allgén och Teet Härm – föll offer för ett rättsövergrepp. Detta är förvisso sant, men helomvändningen är verkligen frapperande.

Sa jag alla? Några har inte låtit sig rubbas. I Aftonbladet skrev journalisten Lars Borgnäs häromdagen att inga ”seriöst framlagda fakta som kan styrka läkarnas oskuld” framkom i dokumentären (en längre artikel av Borgnäs har publicerats i nättidskriften Parabol). Uttalande som förklaras nog av att Borgnäs 2003 själv skrev en bok i ämnet, Sanningen är en sällsynt gäst, där han bland annat accepterade ”barnets berättelse” som bevisning – det fabricerade vittnesmålet från Allgéns exfru om att deras ett och ett halvt-åriga dotter bevittnat styckningen.

Borgnäs har sin tes att skydda. Men det har, faktiskt, också Josefsson.

När jag nyligen läste om Sanningen är en sällsynt gäst lade jag märke till ett enskilt vittnesmål som både Borgnäs och Josefsson använder till sin fördel.

Det gäller mannen ”Ragge” som var ”helbergis” på att da Costa var i livet efter annandag pingst, den 11 juni 1984, och därför inte kan ha dödats av läkarna. Han ska med anledning av sin födelsedag den 10 juni ha talat med henne i telefon – ett par gånger – några dagar efteråt.

Josefsson låter ”Ragges” utsaga avsluta teveseriens sista avsnitt och klipper efter ordet ”helbergis”. Den framstår då som spiken i kistan på åklagarens gärningsbeskrivning.

I Sanningen är en sällsynt gäst citerar dock Borgnäs (s. 40–43) ”Ragge” mer utförligt och pekar på de osäkerhetsfaktorer som omgärdar vittnesmålet. Mannen är till exempel inte säker på att det var da Costa som ringde den andra gången och kan inte förklara varför han förlägger det första telefonsamtalet till strax efter sin födelsedag. Man får då ett helt annat intryck av vittnets värde i sammanhanget.

Borgnäs bok innehåller även en hel del annat som Josefsson kunde ha adresserat men valt att förbigå. I min bransch, samhällsvetenskapen, hade det inte passerat.

God forskning kan vägledas av hypoteser, men måste ta ställning till tidigare framförda uppgifter och anpassa slutsatserna efter empirin. Vilket påminner om hur den rättsvårdande makten ska arbeta, men i flera fall avstod från att göra i fallet da Costa.

Inom journalistiken, däremot, går övertygelsen före sakligheten. Sanningen är, så att säga, gäst i varje journalistiskt företag.

Därför har jag ändrat mig om att regeringen borde ge läkarna nåd enbart på grundval av Josefssons reportage. I första hand måste rättsväsendet självt ta ansvar för den springande punkten i övergreppet på läkarna: att de friades från mord i tingsrätten men i domskälen anklagades för ett preskriberat griftefridsbrott som de aldrig åtalats för, nämligen styckningen. Det var omöjligt att överklaga den i praktiken katastrofala domen. Om nuvarande lagstiftning inte ger utrymme för det, blir det en politisk fråga för regering och riksdag att ändra på den saken.

Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.