Kan polisernas kön ha avgjort dödstalen i Örebro?
130 poliser på plats – ingen avlossade något skott. En feminiserad poliskår kan vara förklaringen, skriver Erik J Olsson.
Toppbild: Jessica Gow/TT
Efter attentatet mot Donald Trump förra året fick den amerikanska säkerhetstjänsten skarp kritik för att ha prioriterat jämställdhetssatsningar i stället för kärnuppdraget att skydda politiker och andra utsatta personer. Flera politiker menade att satsningen på att anställa kvinnor hade lett till lägre krav och försämrad utbildning för aspiranterna.
En video visade hur en kvinnlig agent hade problem att få upp sitt vapen ur hölstret och verkade gömma sig bakom Trump. Den dåvarande kvinnliga chefen för säkerhetstjänsten, Kimberly Cheatle, uppgav att lutningen på det tak som skytten använde sig av var för stor för att någon av hennes medarbetare skulle kunna klättra upp på det på ett säkert sätt.
Tyvärr reser den tragiska händelsen i Örebro liknande frågor.
Den patrull bestående av polisaspiranter som anlände först till brottsplatsen retirerade när den blev beskjuten. Detta trots att polisens strategi vid pågående dödligt våld (PDV) är att konfrontera gärningsmannen och hela tiden röra sig framåt för att förhindra ytterligare civila offer. Ingen av de totalt 130 poliser som befann sig i området använde sina tjänstevapen.
Allmänhetens intryck är att gärningsmannen, en hobbyskytt, i lugn och ro kunde gå runt i skolbyggnaden och meja ner civila med automatgevär medan poliserna flydde eller stod och tittade på.
De senaste åren har den svenska polisen storsatsat på kvinnliga poliser, som numera utgör 35 procent av hela styrkan. Bland aspiranterna utgör kvinnor numera ofta 40-50 procent. Om den patrull som först anlände till brottsplatsen var statistiskt representativ bestod den kanske till hälften av unga tjejer. Är det realistiskt att tro att de ska konfrontera gärningsmannen med fara för sina egna liv?
Utöver att kvinnor normalt är fysiskt svagare än män, vilket i en PDV-situation kan vara väsentligt, finns det även relevanta könsskillnader på psykologisk nivå. Män är generellt mer bestämda och aggressiva än kvinnor och mycket mer benägna att ta fysiska risker. Män ägnar sig i högre grad än kvinnor åt ”heroiskt hjälpande” och ser i allmänhet oftare jobbet som ett kall. Allt detta är allmängods inom personlighetspsykologin. Just dessa skillnader kan förväntas slå igenom i extrema situationer som den i Örebro.
Den andra aspekten är att en större andel kvinnor i en organisation tenderar att förändra hela kulturen. Inom polisen har detta framhållits som en fördel eftersom det blir mindre ”grabbigt” om kvinnor och män jobbar sida vid sida. Men kvinnors större ovilja att ta risker kan smitta av sig på hela organisationen. Om poliser inte är beredda att offra sig i en PDV-situation för att rädda civila liv kan det börja ses som normalt polisbeteende ur arbetsmiljöperspektiv.
Det finns gott om indikationer på det. En polisman som var på plats tidigt säger till Polistidningen:
- Är vi skyldiga att gå in i en lokal där det pågår dödligt våld? Svaret vi har fått är att det är upp till varje polis att bestämma själv. Det finns ingen arbetsgivare som kan ta det arbetsmiljöansvaret att säga att första patrullen på plats ska kliva in i lokalen och konfrontera gärningsmannen.
Enligt den intervjuade polismannen ”är det ingen yrkesgrupp, inte ens poliser, som ska behöva räkna med att dö i tjänst”.
En annan sida av samma mynt, det vill säga polisväsendets ”feminisering”, är att polisernas eget mående har blivit väldigt viktigt. Tidigare gällde det att bita ihop efter svåra insatser som trots allt är en del av polisarbetet. Man kände inte efter så mycket. Efter masskjutningen i Örebro erbjuds det ledighet på obestämd tid för vissa poliser som deltog. En kommenderingschef säger till Göteborgs-Posten .
– Det är många som tycker det här är jobbigt, och som behöver samtal. Vi jobbar internt och det är ett stort arbete som är kopplat till den psykosociala miljön. Den här veckan och den här dagen kommer ingen som arbetade att glömma.
Frågorna som måste ställas är:
Har polisens jämställdhetssatsningar gått ut över förmågan att implementera den egna konfrontationsstrategin vid pågående dödligt våld? Har polisernas egna fysiska och psykiska arbetsmiljö blivit viktigare än att fylla samhällsuppdraget att skydda civila liv.
Erik J Olsson är professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet och författare till boken ”Den mjuka staten: feminiseringen av samhället och dess konsekvenser"
Efter attentatet mot Donald Trump förra året fick den amerikanska säkerhetstjänsten skarp kritik för att ha prioriterat jämställdhetssatsningar i stället för kärnuppdraget att skydda politiker och andra utsatta personer. Flera politiker menade att satsningen på att anställa kvinnor hade lett till lägre krav och försämrad utbildning för aspiranterna.
En video visade hur en kvinnlig agent hade problem att få upp sitt vapen ur hölstret och verkade gömma sig bakom Trump. Den dåvarande kvinnliga chefen för säkerhetstjänsten, Kimberly Cheatle, uppgav att lutningen på det tak som skytten använde sig av var för stor för att någon av hennes medarbetare skulle kunna klättra upp på det på ett säkert sätt.
Tyvärr reser den tragiska händelsen i Örebro liknande frågor.
Den patrull bestående av polisaspiranter som anlände först till brottsplatsen retirerade när den blev beskjuten. Detta trots att polisens strategi vid pågående dödligt våld (PDV) är att konfrontera gärningsmannen och hela tiden röra sig framåt för att förhindra ytterligare civila offer. Ingen av de totalt 130 poliser som befann sig i området använde sina tjänstevapen.
Allmänhetens intryck är att gärningsmannen, en hobbyskytt, i lugn och ro kunde gå runt i skolbyggnaden och meja ner civila med automatgevär medan poliserna flydde eller stod och tittade på.
De senaste åren har den svenska polisen storsatsat på kvinnliga poliser, som numera utgör 35 procent av hela styrkan. Bland aspiranterna utgör kvinnor numera ofta 40-50 procent. Om den patrull som först anlände till brottsplatsen var statistiskt representativ bestod den kanske till hälften av unga tjejer. Är det realistiskt att tro att de ska konfrontera gärningsmannen med fara för sina egna liv?
Utöver att kvinnor normalt är fysiskt svagare än män, vilket i en PDV-situation kan vara väsentligt, finns det även relevanta könsskillnader på psykologisk nivå. Män är generellt mer bestämda och aggressiva än kvinnor och mycket mer benägna att ta fysiska risker. Män ägnar sig i högre grad än kvinnor åt ”heroiskt hjälpande” och ser i allmänhet oftare jobbet som ett kall. Allt detta är allmängods inom personlighetspsykologin. Just dessa skillnader kan förväntas slå igenom i extrema situationer som den i Örebro.
Den andra aspekten är att en större andel kvinnor i en organisation tenderar att förändra hela kulturen. Inom polisen har detta framhållits som en fördel eftersom det blir mindre ”grabbigt” om kvinnor och män jobbar sida vid sida. Men kvinnors större ovilja att ta risker kan smitta av sig på hela organisationen. Om poliser inte är beredda att offra sig i en PDV-situation för att rädda civila liv kan det börja ses som normalt polisbeteende ur arbetsmiljöperspektiv.
Det finns gott om indikationer på det. En polisman som var på plats tidigt säger till Polistidningen:
– Är vi skyldiga att gå in i en lokal där det pågår dödligt våld? Svaret vi har fått är att det är upp till varje polis att bestämma själv. Det finns ingen arbetsgivare som kan ta det arbetsmiljöansvaret att säga att första patrullen på plats ska kliva in i lokalen och konfrontera gärningsmannen.
Enligt den intervjuade polismannen ”är det ingen yrkesgrupp, inte ens poliser, som ska behöva räkna med att dö i tjänst”.
En annan sida av samma mynt, det vill säga polisväsendets ”feminisering”, är att polisernas eget mående har blivit väldigt viktigt. Tidigare gällde det att bita ihop efter svåra insatser som trots allt är en del av polisarbetet. Man kände inte efter så mycket. Efter masskjutningen i Örebro erbjuds det ledighet på obestämd tid för vissa poliser som deltog. En kommenderingschef säger till Göteborgs-Posten .
– Det är många som tycker det här är jobbigt, och som behöver samtal. Vi jobbar internt och det är ett stort arbete som är kopplat till den psykosociala miljön. Den här veckan och den här dagen kommer ingen som arbetade att glömma.
Frågorna som måste ställas är:
Har polisens jämställdhetssatsningar gått ut över förmågan att implementera den egna konfrontationsstrategin vid pågående dödligt våld? Har polisernas egna fysiska och psykiska arbetsmiljö blivit viktigare än att fylla samhällsuppdraget att skydda civila liv.
Erik J Olsson är professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet och författare till boken ”Den mjuka staten: feminiseringen av samhället och dess konsekvenser”