Känslan är att Harris och Trump företräder olika länder

Det finns en anledning till att det amerikanska presidentvalet är så jämnt och att Kamala Harris och Donald Trump har så få röster kvar att slåss om: de flesta amerikaner (både i swing states och ”vanliga” delstater) har redan bestämt vem de tänker rösta på, och tillhör man ett läger är det nästan omöjligt att gå över till det andra. Det delade USA är här.

USA är så lätt att missförstå och feltolka, för trots sin kulturella dominans världen över det gåtfullt och motsägelsefullt. Trots att jag har bott i landet i flera omgångar sedan 1996 förstår jag det inte till fullo, och samma känsla har många amerikaner. Det USA jag mötte när jag först flyttade dit var ett land där många hade starka åsikter, men där de allra flesta var extremt trevliga mot vänner och främlingar tillika. (Cyniska européer ondgjorde sig till och med över detta och kallade amerikaner ytliga.)

I dag är sådan harmoni alltmer sällsynt. Det sjunkande samhällsengagemang Robert Putnam för ett kvartssekel sedan dokumenterade i Bowling Alone betyder att folk tillbringar mindre tid tillsammans, särskilt i ideella sammanhang. Samtidigt dör lokalpressen. Sedan 2005 har USA förlorat en tredjedel av sina tidningar. I stället intages nyheterna ofta via kabel-TV, och den är ideologisk: man får antingen sina nyheter från en högerkanal Fox eller en vänsterkanal som MSNBC. 

Samma sak är det därför inte oväntat med presidentkandidaterna. Stöder man Donald Trump kan man absolut inte tänka sig att rösta på Kamala Harris och vice versa. När jag först flyttade till USA pågick valkampen mellan Bill Clinton och Bob Dole. Det är klart att den var hätsk, precis som valkampen mellan George W. Bush och Al Gore fyra år senare, men många väljare kunde absolut tänkta sig att rösta på bägge. 

I dag däremot är skillnaderna så stora att det känns som om Harris och Trump företräder olika länder. Valet i dag handlar naturligtvis inte bara om presidenten utan också om hela representanthuset och en tredjedel av senaten, men också de är kluvna. Genom omdragning av valkretsgränser har representanthuset dessutom blivit mer monokromt: allt oftare är en valkrets antingen röd eller blå. 

Häromveckan åt jag lunch med en av ministrarna i George W. Bushs regering. Det är sorgligt att landet är så delat, sade jag, och tillade att Arnold Schwarzenegger är den enda person som kan ena USA. Men nej, sade min samtalspartner, inte ens Schwarzenegger lyckas tilltala båda sidor i detta delade land. Till slut identifierade vi en person som skulle kunna ena landet: Tom Hanks. Du behövs, Tom.

Elisabeth Braw är försvars- och säkerhetsexpert vid American Enterprise Institute i Washington DC och aktuell med boken Goodbye Globalization.