Klart i dag – Kickl kickad av de andra partierna
Valvinnande FPÖ hamnar utanför regeringen i Österrike. Det var Rysslandskontakterna som avgjorde – inte högerradikalismen.
Aldrig i modern tid har det tagit så lång tid att få ihop en regering i Österrike, men på torsdagen blev det klart. Efter 129 dagar har det konservativa ÖVP, socialdemokratiska SPÖ och det regeringsdebuterande liberala partiet NEOS enats. En budget i balans, sociala reformer och skärpt asylpolitik aviseras.
Men i valet i september förra året blev det populistiska högerradikala partiet FPÖ – Frihetspartiet - största parti med 29 procent av rösterna. Med det bästa valresultatet någonsin i ryggen ansåg den omstridda partiledaren Herbert Kickl att han var självskriven som regeringsbildare. Kruxet var att inget av de övriga partierna ville medverka i en FPÖ-ledd regering. Så nu står FPÖ utanför och Kickl beskriver den nya regeringen som ”en koalition av förlorare”.
Dagens koalition var det tredje försöket. ÖVP:s tidigare partiledare Karl Niehammar fick i oktober i uppdrag att bilda regering och tvingades kasta in handduken. FPÖ:s Herbert Kickl fick faktiskt göra ett försök i januari, men även han misslyckades.
Motståndet mot en regering där ytterhögerpartiet FPÖ ingår grundar sig inte på ett principiellt avståndstagande från högerextremism som kan jämföras med den tyska ”brandväggen”.
FPÖ har tidigare medverkat i regeringar, och då setts som ett trovärdigt och legitimt parti. Från 2000 till 2005, och från 2015 till 2017 medverkade FPÖ i regeringar med ÖVP.
FPÖ var faktiskt det allra första ytterhögerpartiet i EU som fick regeringsansvar. Ledarna i EUs medlemsstater reagerade med en bojkott av Österrike i EUs institutioner. Den andra perioden avslutades i förtid när FPÖ:s partiledare Heinz-Christian Strache ertappades med att ta emot ryska pengar i den så kallade ”Ibiza-affären”.
Hur ska man då förstå oviljan att samarbeta med valets vinnare, som ändå har flera års tidigare regeringserfarenhet? Det finns flera skäl.
FPÖ är framför allt ett av de mest russofila ytterhögerpartierna i Europa och ingick ett formaliserat samarbete med Putins parti ”Det enade Ryssland” 2016. Partiet protesterade inte mot den ryska invasionen av Krim 2014 och är kritiska till EUs sanktioner gentemot Ryssland. Kontakterna med Ryssland kvarstår, även om Herbert Kickl har tonat ner dem.
Men Kickl är också personligen komprometterad. När han var inrikesminister avslöjades en spionskandal. Han vidtog åtgärder som försvårade för säkerhetspolisen att kartlägga politisk extremism. Även Kickls uttryckta beundran för Orbán och Trump har varit skäl för de andra partierna att dra öronen åt sig.
Herbert Kickl är en veteran med tunga politiska uppdrag i FPÖ sedan 1990-talet bakom sig. Han började sin politiska karriär som Jörg Haiders talskrivare. Hans politiska ståndpunkter om återvandring och deportationer och starkt islamkritiska åsikter har genom åren mötts med kritik och han upprätthåller kontakter med extrema högergrupper. Under pandemin uppträdde han tillsammans med nynazister på anti-lockdown demonstrationer. Dessutom har han beskrivit sig själv som Österrikes framtida ”Volkskansler”, vilket flagrant associerar till Adolf Hitlers ämbete.
Det kan tyckas märkligt att inget av detta har hindrat de andra partierna från samarbete med FPÖ tidigare, särskilt som partiet aldrig har gjort några försök att byta attityd. Men så var det alltså.
Nu, i ett nytt säkerhetspolitiskt läge med Ryssland i fortsatt krig i Ukraina och ett allt mer hotfullt läge för Europa har FPÖ:s ryska sympatier och kontakter helt enkelt blivit för mycket för de andra partierna. Därför fick Österrike i dag en regering utan Kickl, valvinnaren.
Ann-Cathrine Jungar är professor i statsvetenskap vid Södertörns högskola och forskar om populistiska och radikala högerpartier i Europa
Aldrig i modern tid har det tagit så lång tid att få ihop en regering i Österrike, men på torsdagen blev det klart. Efter 129 dagar har det konservativa ÖVP, socialdemokratiska SPÖ och det regeringsdebuterande liberala partiet NEOS enats. En budget i balans, sociala reformer och skärpt asylpolitik aviseras.
Men i valet i september förra året blev det populistiska högerradikala partiet FPÖ – Frihetspartiet – största parti med 29 procent av rösterna. Med det bästa valresultatet någonsin i ryggen ansåg den omstridda partiledaren Herbert Kickl att han var självskriven som regeringsbildare. Kruxet var att inget av de övriga partierna ville medverka i en FPÖ-ledd regering. Så nu står FPÖ utanför och Kickl beskriver den nya regeringen som ”en koalition av förlorare”.
Dagens koalition var det tredje försöket. ÖVP:s tidigare partiledare Karl Niehammar fick i oktober i uppdrag att bilda regering och tvingades kasta in handduken. FPÖ:s Herbert Kickl fick faktiskt göra ett försök i januari, men även han misslyckades.
Motståndet mot en regering där ytterhögerpartiet FPÖ ingår grundar sig inte på ett principiellt avståndstagande från högerextremism som kan jämföras med den tyska ”brandväggen”.
FPÖ har tidigare medverkat i regeringar, och då setts som ett trovärdigt och legitimt parti. Från 2000 till 2005, och från 2015 till 2017 medverkade FPÖ i regeringar med ÖVP.
FPÖ var faktiskt det allra första ytterhögerpartiet i EU som fick regeringsansvar. Ledarna i EUs medlemsstater reagerade med en bojkott av Österrike i EUs institutioner. Den andra perioden avslutades i förtid när FPÖ:s partiledare Heinz-Christian Strache ertappades med att ta emot ryska pengar i den så kallade ”Ibiza-affären”.
Hur ska man då förstå oviljan att samarbeta med valets vinnare, som ändå har flera års tidigare regeringserfarenhet? Det finns flera skäl.
FPÖ är framför allt ett av de mest russofila ytterhögerpartierna i Europa och ingick ett formaliserat samarbete med Putins parti ”Det enade Ryssland” 2016. Partiet protesterade inte mot den ryska invasionen av Krim 2014 och är kritiska till EUs sanktioner gentemot Ryssland. Kontakterna med Ryssland kvarstår, även om Herbert Kickl har tonat ner dem.
Men Kickl är också personligen komprometterad. När han var inrikesminister avslöjades en spionskandal. Han vidtog åtgärder som försvårade för säkerhetspolisen att kartlägga politisk extremism. Även Kickls uttryckta beundran för Orbán och Trump har varit skäl för de andra partierna att dra öronen åt sig.
Herbert Kickl är en veteran med tunga politiska uppdrag i FPÖ sedan 1990-talet bakom sig. Han började sin politiska karriär som Jörg Haiders talskrivare. Hans politiska ståndpunkter om återvandring och deportationer och starkt islamkritiska åsikter har genom åren mötts med kritik och han upprätthåller kontakter med extrema högergrupper. Under pandemin uppträdde han tillsammans med nynazister på anti-lockdown demonstrationer. Dessutom har han beskrivit sig själv som Österrikes framtida ”Volkskansler”, vilket flagrant associerar till Adolf Hitlers ämbete.
Det kan tyckas märkligt att inget av detta har hindrat de andra partierna från samarbete med FPÖ tidigare, särskilt som partiet aldrig har gjort några försök att byta attityd. Men så var det alltså.
Nu, i ett nytt säkerhetspolitiskt läge med Ryssland i fortsatt krig i Ukraina och ett allt mer hotfullt läge för Europa har FPÖ:s ryska sympatier och kontakter helt enkelt blivit för mycket för de andra partierna. Därför fick Österrike i dag en regering utan Kickl, valvinnaren.
Ann-Cathrine Jungar är professor i statsvetenskap vid Södertörns högskola och forskar om populistiska och radikala högerpartier i Europa