Konstnärligt utvecklingsarbete är inte forskning

SVT-filmen ”Fallet Bogdan” har rört upp en intressant debatt om vad som går under benämningen ”konstnärlig forskning”. Filmen, som gjorts av fyra masterstudenter på Stockholms konstnärliga högskola, handlar om hur performance-artisten Bogdan Szyber efter fem år som doktorand på denna högskola får sin avhandling underkänd av den av skolan tillsatta betygsnämnden vars tre ledamöter alla hämtats från konstnärliga högskolor utanför Sverige.  

Argast är konstkritikern Sonia Hedstrand som i DN anser att filmen bidrar till ”det eskalerande konsthat som ingår i de auktoritära strömningar vilka just nu hotar Europas demokratier”. Sara Kristoffersson, som är lärare på skolan, anser emellertid att filmen är en välbehövlig kritik av vad som är konstnärlig forskning. Andra är kritiska till att filmen inte ger rättvisa åt Szyber som med sin avhandling önskade ifrågasätta hela idén med en akademisering av konstnärlig verksamhet. 

För mig som utomstående är det mest intressanta med filmen att ingen av de många lärare, doktorander och inte heller filmarna/masterstudenterna själva kan ge ett svar på vad ”konstnärlig forskning” är. Förvirringen verkar total och förutom till intet förpliktande modeord som ”postkolonialism” är vad som läggs i dagen renodlat snömos. Inte så konstigt eftersom det inte går att definiera något som inte kan finnas.

Den som enligt min mening bäst definierat vad ett akademiskt lärosäte skall vara är Jonathan Cole, tidigare rektor för Columbia University. I sin magistrala bok om USA:s forskningsuniversitet skriver han: ”Framstående universitet är till för att vara störande. De utmanar rådande tankesätt och sociala normer och den politik som drivs”. Och så långt finns det ett tydligt släktskap mellan konst och forskning. Båda är som bäst när deras kritiska och ifrågasättande potential blommar ut. Men, tillägger Cole, universitet är samtidigt också mycket konservativa institutioner. Man kräver bevis och belägg innan man accepterar framlagda utmaningar mot existerande teorier och metoder. 

Detta gäller inte bara ”hårda” forskningsområden utan även mer tolkande sådana som exempelvis litteratur- och konstvetenskap där forskarna har att presentera belägg för varför deras nydanande tolkning är att föredra. Detta med bevis och belägg fungerar naturligtvis inte alls inom konstnärlig verksamhet och det är därför det inte kan finnas något som benämns konstnärlig forskning. Det går helt enkelt inte att föreställa sig vad som skulle kunna räknas som belägg för vad som är av sådan kvalité i en konstnärlig prestation att det skall räknas som godkänd doktorsavhandling. 

Det är när Coles intellektuella Janusansikte träder fram som akademin är som bäst. När jag under mer än tio år var en av de ansvariga för antagningen till doktorander vid min institution brukade jag säga till kollegerna att vi letar efter ”barrikadkämpande kamrerstyper”, en det skall erkännas dessvärre alltför sällsynt fågel vid många lärosäten. Men de finns!

Detta är från min sida inte ett argument för minskade anslag åt de konstnärliga högre utbildningarna, tvärtom ser jag gärna ökade sådana. Men kalla verksamheten för vad den är, nämligen konstnärligt utvecklingsarbete och lägg ner detta med doktorander, avhandlingar, disputationer, betygsnämnder och forskning ity det passar sig helt enkelt inte.