Prinsessan Ines borde ha blivit Närkes och Örebros hertiginna
Det blev Västerbotten för prinsessan Ines Silvia Marie Lilian. En missad chans, skriver Cecilia Garme.
Toppbild: Christine Olsson / TT
Att vara hertigdöme för en levande kunglighet betyder naturligtvis ytterst lite. Men det har varit glada miner från landshövdingarna varje gång det har skett. ”Så trevligt!” utbrast dessutom statsminister Stefan Löfven vid konseljen 2015 då nyfödde prins Nicolas fick Ångermanland som hertigdöme. Stefan Löfvén är uppvuxen i Ådalen i samma landskap. Men kopplingen till Löfven var säkert sekundär. Kungen gjorde en intern blinkning den gången. Den person som var nyutnämnd landshövding i Ångermanland vid prins Nicolas födelse i juni 2015 var Gunnar Holmgren, som bara tre månader tidigare hade avgått som ståthållare på Stockholms slott.
I dag hade Kungahuset chansen att hedra det olycksdrabbade Närke med en hertiginna. Landskapet med Örebro som residensstad har inte haft någon hertig sedan prins Eugen dog 1947. Men den chansen tog man inte. Inget ont om Västerbotten, känt för osten, universitetsstaden Umeå och Skellefteå som också har blivit en dynamisk stad med stort näringsliv och kultur, även om man för tillfället mest är känt för ett skakigt Northvolt.
Tillfället att återknyta till traditionella kungliga namn – Kristina, Ingrid, Margareta, Ulrika, Hedvig, olika varianter av Josefina – tillvaratogs inte heller. Den nya prinsessan ska heta Ines, pinsamt nog uttalat ’Inse’ av Kungen vid konseljen, vilket sades bero på att han först i sista minuten fått se lappen med namnen. Varför har Kungen inget inflytande över vad de kungliga barnbarnen heter, när han nu ger dem hertigdömen?
Den konstitutionella monarkin i Sverige förser landet med mänskliga länkar bakåt i tiden, eftersom inga andra sociala ställningar ärvs. Det är en av dess funktioner. De fysiska personer som bemannar uppdraget bör använda de tillfällen som bjuds för att putsa länken till historien.
Att vara hertigdöme för en levande kunglighet betyder naturligtvis ytterst lite. Men det har varit glada miner från landshövdingarna varje gång det har skett. ”Så trevligt!” utbrast dessutom statsminister Stefan Löfven vid konseljen 2015 då nyfödde prins Nicolas fick Ångermanland som hertigdöme. Stefan Löfvén är uppvuxen i Ådalen i samma landskap. Men kopplingen till Löfven var säkert sekundär. Kungen gjorde en intern blinkning den gången. Den person som var nyutnämnd landshövding i Ångermanland vid prins Nicolas födelse i juni 2015 var Gunnar Holmgren, som bara tre månader tidigare hade avgått som ståthållare på Stockholms slott.
I dag hade Kungahuset chansen att hedra det olycksdrabbade Närke med en hertiginna. Landskapet med Örebro som residensstad har inte haft någon hertig sedan prins Eugen dog 1947. Men den chansen tog man inte. Inget ont om Västerbotten, känt för osten, universitetsstaden Umeå och Skellefteå som också har blivit en dynamisk stad med stort näringsliv och kultur, även om man för tillfället mest är känt för ett skakigt Northvolt.
Tillfället att återknyta till traditionella kungliga namn – Kristina, Ingrid, Margareta, Ulrika, Hedvig, olika varianter av Josefina – tillvaratogs inte heller. Den nya prinsessan ska heta Ines, pinsamt nog uttalat ’Inse’ av Kungen vid konseljen, vilket sades bero på att han först i sista minuten fått se lappen med namnen. Varför har Kungen inget inflytande över vad de kungliga barnbarnen heter, när han nu ger dem hertigdömen?
Den konstitutionella monarkin i Sverige förser landet med mänskliga länkar bakåt i tiden, eftersom inga andra sociala ställningar ärvs. Det är en av dess funktioner. De fysiska personer som bemannar uppdraget bör använda de tillfällen som bjuds för att putsa länken till historien.