Låg ideologi bakom att oskyldiga utpekades i da Costa-fallet?

Dan Josefssons dokumentär om styckmordet på den prostituerade Catrine da Costa 1984, som har premiär på SVT i dag, är inte bara en rekapitulation av kända händelser av typ true crime, med stämningsfulla filmklipp av svartvita polisbilar på drift genom mörka Stockholmsgator. Poliser berättar generöst om brottsutredningen och för första gången framträder den så kallade obducenten Teet Härm, som tillsammans med allmänläkaren Thomas Allgén orättfärdigt pekades ut för att ha begått styckningen, därtill inför ögonen på Allgéns lilla dotter.

Trots att lång tid har förflutit kan Josefsson presentera nya omständigheter i det mordfall som också var ett justitiemord. I första avsnittet ges en förklaring till varför den kände rättsläkaren Jovan Rajs skrev ett sakkunnigutlåtande över styckningen som, i brist på andra bevis, fällde hans egen adept Teet Härm i polisens ögon. Rajs hade rätt och slätt drabbats av en ”vision” av sin skyddsling som en Jekyll och Hyde.

Andra visioner med starka inslag av radikal psykoanalys och feminism fanns det gott om både i rättsprocessen och den samtida kulturdebatten. Läkarna behövde vara skyldiga för att centrala teser i dessa läror – att en ett och ett halvt-årig flicka är ett trovärdigt vittne och att män i maktställning regelmässigt våldför sig på underklassens kvinnor – inte skulle utmanas.

Josefsson, som tidigare har granskat affären Thomas Quick, lär behandla denna politisk-ideologiska aspekt av fallet i kommande avsnitt. Men eftersom den här sortens idéer fortfarande har sina entusiaster i vårt land lär han väcka en ny, livlig diskussion.