Liberalernas olidliga velande
Partitopparna hoppar av. Inte konstigt, när strategin innebär att en valvinst är ett problem, skriver Johan Hakelius.
Toppbild: Björn Larsson Rosvall/TT
Sverige börjar få ett överflöd på småpartier med märkliga strategier. I dag finns det anledning att granska Liberalerna.
Den ideala utgången för Liberalerna i nästa års val vore att partiet klarar fyraprocentsspärren, men att de nuvarande regeringspartierna, inklusive Liberalerna, hamnar i opposition. Partiets strategi innebär alltså att en valvinst är ett problem, medan en förlust vore en lättnad.
Det har förstås att göra med Sverigedemokraterna, detta parti som på något märkligt sätt lyckas få andra partier och ledarsidor att försumma allt annat, inklusive sig själva.
Fakta är kända för alla: givet att det inte sker ett dramatiskt tapp för Sverigedemokraterna i valet kan den här regeringen bara fortsätta om Sverigedemokraterna får sitta med på riktigt. Om man då, liksom Liberalerna, å ena sidan säger sig vilja se den här regeringen återvald, å andra sidan vägrar att sitta i regering med Sverigedemokraterna, har man valt två oförenliga mål.
Liberalerna kan inte stå fast vid båda. Bara om de har tur och sossarna vinner, kan de pusta ut och fortsätta att hävda det oförenliga.
Den formliga folkvandring från Folkpartiets topp som nu pågår beror i grund och botten på det här. Men på olika sätt. Juno Blom, Robert Hannah, Anna Starbrink, Paulina Brandberg, den för de flesta helt okände partisekreteraren Jakob Olofsgård, kanslichefen Oscar Wåglund Söderström: alla anger de sina egna skäl att kliva av eller ned. Men bakom familjeskälen, en nyväckt moderat övertygelse och längtan till sakpolitiken — som en av dem lite komiskt anför — finns partiets hopplösa strategi.
En del avhoppare har tröttnat på att partiledningen inte förmår välja mellan de oförenliga målen. Andra surnar till för att partiledningen då och då försöker välja mellan de oförenliga målen. Och, kanske mest förödande, några verkar helt enkelt ha tappat all tro på att det här partiet ska kunna ta sig ur den helnelson som det kopplat på sig självt. De verkar räkna med att Liberalerna åker ut nästa år. Lika bra att stiga åt sidan och slippa bli nedstänkt när en dryg hundraårig partitradition golvas och blir liggande.
Politiska kommentatorer har ofta en ovana att ge goda råd till partier, snarare än att bara granska och analysera dem. Men i just det här fallet vet jag faktiskt inte om det finns några råd att ge, utom det som redan verkar ha gått fram:
Spring!
Sverige börjar få ett överflöd på småpartier med märkliga strategier. I dag finns det anledning att granska Liberalerna.
Den ideala utgången för Liberalerna i nästa års val vore att partiet klarar fyraprocentsspärren, men att de nuvarande regeringspartierna, inklusive Liberalerna, hamnar i opposition. Partiets strategi innebär alltså att en valvinst är ett problem, medan en förlust vore en lättnad.
Det har förstås att göra med Sverigedemokraterna, detta parti som på något märkligt sätt lyckas få andra partier och ledarsidor att försumma allt annat, inklusive sig själva.
Fakta är kända för alla: givet att det inte sker ett dramatiskt tapp för Sverigedemokraterna i valet kan den här regeringen bara fortsätta om Sverigedemokraterna får sitta med på riktigt. Om man då, liksom Liberalerna, å ena sidan säger sig vilja se den här regeringen återvald, å andra sidan vägrar att sitta i regering med Sverigedemokraterna, har man valt två oförenliga mål.
Liberalerna kan inte stå fast vid båda. Bara om de har tur och sossarna vinner, kan de pusta ut och fortsätta att hävda det oförenliga.
Den formliga folkvandring från Folkpartiets topp som nu pågår beror i grund och botten på det här. Men på olika sätt. Juno Blom, Robert Hannah, Anna Starbrink, Paulina Brandberg, den för de flesta helt okände partisekreteraren Jakob Olofsgård, kanslichefen Oscar Wåglund Söderström: alla anger de sina egna skäl att kliva av eller ned. Men bakom familjeskälen, en nyväckt moderat övertygelse och längtan till sakpolitiken — som en av dem lite komiskt anför — finns partiets hopplösa strategi.
En del avhoppare har tröttnat på att partiledningen inte förmår välja mellan de oförenliga målen. Andra surnar till för att partiledningen då och då försöker välja mellan de oförenliga målen. Och, kanske mest förödande, några verkar helt enkelt ha tappat all tro på att det här partiet ska kunna ta sig ur den helnelson som det kopplat på sig självt. De verkar räkna med att Liberalerna åker ut nästa år. Lika bra att stiga åt sidan och slippa bli nedstänkt när en dryg hundraårig partitradition golvas och blir liggande.
Politiska kommentatorer har ofta en ovana att ge goda råd till partier, snarare än att bara granska och analysera dem. Men i just det här fallet vet jag faktiskt inte om det finns några råd att ge, utom det som redan verkar ha gått fram:
Spring!