Losers i kvinnornas värld
Ingen uppmärksammade att tre kvinnor och bara en man diskuterade incel-killarnas problem i SVT.
Han är tatuerad, åtminstone över alla de delar av kroppen som syns, inklusive ansikte och hårbotten. När han möter människor på gatan, främst unga kvinnor och barn, försöker han skrämma dem, eller gör obscena tecken. Han är vårt kvarters egen incel.
När jag ser honom tänker jag att om någon i mitt grannskap en dag kommer att göra något förfärligt, som en skolskjutning eller ett terrorbrott, är det han. De flesta blir rädda när han kommer, byter trottoar eller skyndar på stegen. Själv har jag sökt hans blick och när jag fångade den började jag prata med honom. Det hade en förunderlig effekt. Plötsligt blev han artig och belevad.
Jag är inte den ende som pratar med honom och alla vi som gör det säger samma sak. Vad han behöver är bara några enkla fraser om väder och vind, så håller han sig lugn ett tag till.
Och jag tänker på Hjalmar Söderbergs välbekanta ord i Doktor Glas (1905):
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå afskydd och föraktad. Man vill ingifva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till hvad pris som helst.”
Incels, det vill säga unga män som lever ensamma och gör det i ofrivilligt celibat, är ett allvarligt samhällsproblem. Så många av de som genomför skolskjutningar, som exempelvis Rickard Andersson i Örebro, tillhör denna skara.
I Storbritannien har Netflix-serien ”Adolescence” väckt stor uppmärksamhet och debatt. Premiärminister Keir Starmer har diskuterat frågan om de radikaliserade unga männen i parlamentet och röster har höjts att serien borde visas i brittiska skolor.
I SVT diskuterades serien och problemet i Utrikesbyrån i tisdags. Programmet blev en ofrivillig illustration till mycket av den debatt som rått i Storbritannien. Man hyllar serien och säger att frågan om incels är allvarlig. Men samtidigt säger man att kulturlivet måste sluta att demonisera unga män.
I Utrikesbyrån betonades det kvinnohat som figurer som exempelvis Andrew Tate sprider på nätet, men Stefan Krakowski, som forskat om ämnet, menade att det största problemet med dessa män inte är deras kvinnohat, utan deras självhat.
Men inte ens han uppmärksammade att i studion diskuterades en så maskulin fråga som unga män av honom – och tre kvinnor. Motsatsen, att tre karlar hade diskuterat feminism eller ett specifikt kvinnligt problem, hade varit otänkbar i SVT.
Att unga män känner sig som losers i vårt samhälle är en tragedi som är mycket större än de i och för sig alldeles för många exemplen på dem som tar till våld. Men den delen av frågan blev Nyhetsbyrån själva en illustration till. Ett samhälle där allt fler unga män känner sig undantränga.
Han är tatuerad, åtminstone över alla de delar av kroppen som syns, inklusive ansikte och hårbotten. När han möter människor på gatan, främst unga kvinnor och barn, försöker han skrämma dem, eller gör obscena tecken. Han är vårt kvarters egen incel.
När jag ser honom tänker jag att om någon i mitt grannskap en dag kommer att göra något förfärligt, som en skolskjutning eller ett terrorbrott, är det han. De flesta blir rädda när han kommer, byter trottoar eller skyndar på stegen. Själv har jag sökt hans blick och när jag fångade den började jag prata med honom. Det hade en förunderlig effekt. Plötsligt blev han artig och belevad.
Jag är inte den ende som pratar med honom och alla vi som gör det säger samma sak. Vad han behöver är bara några enkla fraser om väder och vind, så håller han sig lugn ett tag till.
Och jag tänker på Hjalmar Söderbergs välbekanta ord i Doktor Glas (1905):
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå afskydd och föraktad. Man vill ingifva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till hvad pris som helst.”
Incels, det vill säga unga män som lever ensamma och gör det i ofrivilligt celibat, är ett allvarligt samhällsproblem. Så många av de som genomför skolskjutningar, som exempelvis Rickard Andersson i Örebro, tillhör denna skara.
I Storbritannien har Netflix-serien ”Adolescence” väckt stor uppmärksamhet och debatt. Premiärminister Keir Starmer har diskuterat frågan om de radikaliserade unga männen i parlamentet och röster har höjts att serien borde visas i brittiska skolor.
I SVT diskuterades serien och problemet i Utrikesbyrån i tisdags. Programmet blev en ofrivillig illustration till mycket av den debatt som rått i Storbritannien. Man hyllar serien och säger att frågan om incels är allvarlig. Men samtidigt säger man att kulturlivet måste sluta att demonisera unga män.
I Utrikesbyrån betonades det kvinnohat som figurer som exempelvis Andrew Tate sprider på nätet, men Stefan Krakowski, som forskat om ämnet, menade att det största problemet med dessa män inte är deras kvinnohat, utan deras självhat.
Men inte ens han uppmärksammade att i studion diskuterades en så maskulin fråga som unga män av honom – och tre kvinnor. Motsatsen, att tre karlar hade diskuterat feminism eller ett specifikt kvinnligt problem, hade varit otänkbar i SVT.
Att unga män känner sig som losers i vårt samhälle är en tragedi som är mycket större än de i och för sig alldeles för många exemplen på dem som tar till våld. Men den delen av frågan blev Nyhetsbyrån själva en illustration till. Ett samhälle där allt fler unga män känner sig undantränga.