Macrons lunch med Trump i dag ödesdiger för Ukraina
Det krävs mirakel för en framgång. Annars väntar en Ukrainastödjande koalition utan tillräcklig beväpning, skriver Jonas Gummesson.
Toppbild: AP
Idag går Rysslands anfallskrig i Ukraina in på det fjärde året. För Europas del handlar det - i ljuset av Donald Trumps telefonsamtal med Vladimir Putin och mötet mellan amerikanska och ryska regeringsdelegationer i Saudiarabien - om att rädda vad som räddas kan. Trump agerade i alla delar självsvåldigt och utan kontakt med europeiska allierade. Varken Europa eller Ukraina erbjöds plats vid bordet. Sällan har Europa varit så överkört.
Möjligen förbannar Europas ledare så här i efterhand sin egen naivitet. Varför gjorde man inte egna försök få slut på kriget medan tid var under Bidenadministrationen? Istället för att släppa iväg initiativet till Trumps godtycke. Nu slog den långvariga handlingsförlamningen tillbaka med full kraft.
Alla uttalanden från den nya amerikanska administrationen tyder på att det kommer att fortsätta i tangentens riktning. Trump skyr inga moraliska medel för att avsluta kriget, på vems bekostnad det än månde vara.
USA vill nu tona ner kritiken mot Ryssland i FN och G7 och sopar gärna ryska krigsförbrytelser under mattan om det är vad som krävs för att nå en fredsuppgörelse. Nya kontakter i närtid har aviserats, exakt när och var har inte sagts. Trump själv har spätt på upprördheten och oron genom att stämpla Zelenskyj som diktator och Ukraina som angripare.
I veckan gör Europa nu ett försök att ta sig tillbaka upp på banan igen när Frankrikes president Emmanuel Macron (i dag, måndag) och Storbritanniens premiärminister Keith Starmer (torsdag) besöker Trump i Vita Huset. Macron ska äta lunch med Trump och har, enligt Le Monde, krävt att få träffa presidenten ensam. Han är en av få nuvarande statschefer i Europa som träffade Trump redan under den förra mandatperioden. Enligt Le Monde är Macrons diplomatiska taktik att inte vara utmanande, utan tvärtom säga "det här att verka svag är ju inte din grej, om du verkar svag mot Putin, hur blir det då med Iran och Kina?".
Den gemensamma strategin från Starmers och Macrons sida är att försöka övertala Trump att avstå från bilaterala kontakter med Putin och Ryssland i utbyte mot att Europa åtar sig att garantera Ukrainas framtida säkerhet efter en fredsuppgörelse. Enligt New York Times har Storbritannien och Frankrike försökt övertala Sverige, Danmark, Nederländerna och de baltiska länderna att bidra till en sådan lösning.
I gengäld skulle inga överenskommelser träffas utan att Ukrainas och Europas medverkan. Utsikterna att de lyckas får anses vara begränsade.
Trump har redan i förväg avfärdat Macron och Starmer med att ”de inte gjort någonting för att få slut på kriget i Ukraina”, så uppförsbacken är brant. Trump vet också att det inte finns någon särskilt slagkraftig militär kraft bakom ett löfte om att sörja för Ukrainas säkerhet med en fredsbevarande styrka i ett längre perspektiv.
Både Storbritannien och Frankrike ligger strax över två procent av BNP i försvarsutgifter. Även om det talas om en snabb militär upprustning i Europa rör det sig om stapplande steg med en tiondel i taget. I det brittiska fallet har det talats om att gå från 2,3 procent till 2,5 till 2030. Det är ingenting som imponerar på Trump.
”Trump sysslar inte med välgörenhet”, sammanfattar den tidigare brittiske USA-ambassadören Kim Darroch. I förlängningen kommer det att krävas även amerikanska garantier, t ex med stridsflyg och luftförsvar, för att Ukraina ska leva tryggt och det vet alla inblandade.
Den tidigare franske ambassadören i Washington Gérard Araud är inne på samma linje: att USA måste stå för ”säkerhetsförsäkringar” bakom Europa och då är ju frågan vad europeiska insatser är värda. Om Macron och Starmer ska lyckas få Trump att lyssna och på andra tankar krävs ett smärre mirakel.
Jonas Gummesson är politisk journalist med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik
Idag går Rysslands anfallskrig i Ukraina in på det fjärde året. För Europas del handlar det – i ljuset av Donald Trumps telefonsamtal med Vladimir Putin och mötet mellan amerikanska och ryska regeringsdelegationer i Saudiarabien – om att rädda vad som räddas kan. Trump agerade i alla delar självsvåldigt och utan kontakt med europeiska allierade. Varken Europa eller Ukraina erbjöds plats vid bordet. Sällan har Europa varit så överkört.
Möjligen förbannar Europas ledare så här i efterhand sin egen naivitet. Varför gjorde man inte egna försök få slut på kriget medan tid var under Bidenadministrationen? Istället för att släppa iväg initiativet till Trumps godtycke. Nu slog den långvariga handlingsförlamningen tillbaka med full kraft.
Alla uttalanden från den nya amerikanska administrationen tyder på att det kommer att fortsätta i tangentens riktning. Trump skyr inga moraliska medel för att avsluta kriget, på vems bekostnad det än månde vara.
USA vill nu tona ner kritiken mot Ryssland i FN och G7 och sopar gärna ryska krigsförbrytelser under mattan om det är vad som krävs för att nå en fredsuppgörelse. Nya kontakter i närtid har aviserats, exakt när och var har inte sagts. Trump själv har spätt på upprördheten och oron genom att stämpla Zelenskyj som diktator och Ukraina som angripare.
I veckan gör Europa nu ett försök att ta sig tillbaka upp på banan igen när Frankrikes president Emmanuel Macron (i dag, måndag) och Storbritanniens premiärminister Keith Starmer (torsdag) besöker Trump i Vita Huset. Macron ska äta lunch med Trump och har, enligt Le Monde, krävt att få träffa presidenten ensam. Han är en av få nuvarande statschefer i Europa som träffade Trump redan under den förra mandatperioden. Enligt Le Monde är Macrons diplomatiska taktik att inte vara utmanande, utan tvärtom säga ”det här att verka svag är ju inte din grej, om du verkar svag mot Putin, hur blir det då med Iran och Kina?”.
Den gemensamma strategin från Starmers och Macrons sida är att försöka övertala Trump att avstå från bilaterala kontakter med Putin och Ryssland i utbyte mot att Europa åtar sig att garantera Ukrainas framtida säkerhet efter en fredsuppgörelse. Enligt New York Times har Storbritannien och Frankrike försökt övertala Sverige, Danmark, Nederländerna och de baltiska länderna att bidra till en sådan lösning.
I gengäld skulle inga överenskommelser träffas utan att Ukrainas och Europas medverkan. Utsikterna att de lyckas får anses vara begränsade.
Trump har redan i förväg avfärdat Macron och Starmer med att ”de inte gjort någonting för att få slut på kriget i Ukraina”, så uppförsbacken är brant. Trump vet också att det inte finns någon särskilt slagkraftig militär kraft bakom ett löfte om att sörja för Ukrainas säkerhet med en fredsbevarande styrka i ett längre perspektiv.
Både Storbritannien och Frankrike ligger strax över två procent av BNP i försvarsutgifter. Även om det talas om en snabb militär upprustning i Europa rör det sig om stapplande steg med en tiondel i taget. I det brittiska fallet har det talats om att gå från 2,3 procent till 2,5 till 2030. Det är ingenting som imponerar på Trump.
”Trump sysslar inte med välgörenhet”, sammanfattar den tidigare brittiske USA-ambassadören Kim Darroch. I förlängningen kommer det att krävas även amerikanska garantier, t ex med stridsflyg och luftförsvar, för att Ukraina ska leva tryggt och det vet alla inblandade.
Den tidigare franske ambassadören i Washington Gérard Araud är inne på samma linje: att USA måste stå för ”säkerhetsförsäkringar” bakom Europa och då är ju frågan vad europeiska insatser är värda. Om Macron och Starmer ska lyckas få Trump att lyssna och på andra tankar krävs ett smärre mirakel.
Jonas Gummesson är politisk journalist med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik