För dyrt att utvinna kritiska metaller på Grönland

Första gången jag flög till Grönland var på 1990-talet. Jag arbetade som rådgivare till det grönländska Hjemmestyret i mineralpolitiska frågor då, men vid detta första besök på plats kom jag varken fram eller tillbaka. Planet kunde inte landa i huvudstaden Nuuk utan vände tillbaka till den stora flygplatsen i Kangerlussuaq som ligger helt isolerat utan väg. Väl där kunde mitt flyg tillbaka till Köpenhamn inte landa.  Jag blev kvar på flygplatsen i 4-5 dagar. Helt bortkastad var dock inte denna tid. Man kunde göra utflykter till inlandsisen och skåda vilda myskoxar.

Utlandets försök att bryta metaller på Grönland är lång. “Boliden flyger blymalm från Grönland” löd rubriken i en fantasifull Expressenartikel den 10 oktober 1953. Några flygtransporter med malm blev det naturligtvis inte, men en liten blygruva kallad Mestersvig öppnades på Grönlands östkust. Gruvan lades ner 1963 när malmen brutits ut. Boliden vädrade dock morgonluft och satsningarna fortsatte in på 1970-talet. Men sedan rann det hela ut i sanden. Det var inte ekonomiskt lönsamt för bolaget att fortsätta.

Trump är inte den förste och alldeles säkert inte den siste som knyter stora förhoppningar till Grönlands mineralfyndigheter. Men hållbar mineralutvinning i Grönland är förknippad med mycket stora svårigheter, som Mestersvig och många andra misslyckade projekt under den senaste 50 åren visar.

Svårigheterna bottnar i tre orsaker. Grönland är en till ytan jättestor, isolerad ö i Arktis. Landet har få invånare, knappt 60 000. All infrastruktur, från kommunikationer till utbildning och hälsovård, är kostsam och besvärlig att vidmakthålla.  

I början av 2000-talet skulle en guldgruva dras igång av det av den grönländska staten delägda bolaget NunaMinerals. Guldhalterna i gruvan var sensationellt höga.  Upp till 10 gånger högre än i en genomsnittlig gruva på andra håll i världen. Gruvan låg på västkusten i södra delen av landet. Men trots det på papperet mycket goda utgångsläget gick det inte att driva gruvan med vinst. När drivisen låg på kunde inga fartyg komma in i fjorden och transportera ut malmen.  Bolagets kassa tömdes snabbt eftersom nästa fartyg inte kunde komma förrän tre månader senare. Alla gruvarbetarna flögs in från Kanada. Det fanns ingen lokal arbetskraft med nödvändig kunskap och erfarenhet. Produktionskostnaderna blev helt enkelt för höga.

Det rapporteras regelbundet om stora mineralfyndigheter på Grönland. Men sanningen är att idag är ingen gruva igång där, trots alla braskande rubriker. Den enda riktigt lönsamma gruva som funnits var kryolitgruvan vid Ivittuut på sydvästkusten. Kryolit krävs för att kunna producera aluminium. Fyndigheten är verkligen geologiskt unik. Under andra världskriget tog USA kontrollen över ön för att kunna garantera fortsatt aluminiumproduktion till de allierades bombflygplan. Men sedan 1950-talet framställs kryolit syntetiskt och gruvan stängdes slutligen på 1980-talet.

Idag är det ”kritiska” metaller som frågan gäller. EU-kommissionen har listat 34 metaller och mineraler som ”kritiska” för EU:s ekonomiska och samhälleliga funktion.  Kobolt, litium, mangan och sällsynta jordartsmetaller är exempel, de krävs för omställningen till en fossilfri värld. Tidigare, under 1900-talet, kallades sådana metaller istället för ”strategiska”.

Men det är inget nytt i detta. Det har gjorts listor över metaller som är nödvändiga för svensk industri ända sedan 1917. Visst har Grönland fyndigheter av vissa av dessa metaller. Men hittills har ingen lyckats utvinna dem med lönsamhet. Även kinesiska bolag har försökt med gruvverksamhet på Grönland. Utan framgång.

Magnus Ericsson är professor i mineralekonomi vid Luleå Tekniska Universitet (LTU) och grundare av Raw Materials Group.