Maktlöse rektorn i Uppdrag Granskning visar vidden av gängproblemen
Om eleven förvarar en pistol i en påse i sitt skåp får skolan inte titta. Men det räcker inte att ändra detaljer i lagstiftningen, skriver juridikprofessorn Bo Wennström.
Toppbild: SVT
I SVT:s ”Uppdrag granskning” mycket uppmärksammade avsnitt om kriminella gäng som infiltrerar skolor intervjuas rektor Kaj Majuri vid Trångsundsskolan.
Det var vid hans skola som en 14-årig elev sköts i ansiktet av en annan elev i september förra året. I intervjun säger rektorn att det är svårt för skolpersonal att hitta vapen i skolan. Och om det aktuella fallet:
- Vi hade kunnat öppna hans skåp… Men hade han lagt den (pistolen) i en påse i skåpet, då hade vi inte kunnat titta i påsen.
Det låter helt absurt det hela. Och det är det också, till en del. Juridiskt handlar det om husrannsakan när man letar i ett ”slutet förvaringsställe” som lagen uttrycker det. Husrannsakan är ett tvångsmedel och får bara utföras av vissa myndighetspersoner. Och dit räknas inte skolpersonal.
Skyddet mot tvångsmedel är starkt och återfinns till att börja med i regeringsformen. Undantag, begränsningar från skyddet, kan visserligen göras i lag men utrymmet är litet. Det begränsas exempelvis av Europakonventionen.
Men det finns ett lager till här som mer har med ideologi att göra och barns stärkta rättigheter i exempelvis skola och HVB-hem. Det är bra att barns rättigheter har stärkts. Men när det börjar handla om begränsningar i hur vuxna får ingripa blir det lätt absurt i förhållande till grov kriminalitet. Reglerna och rättigheterna som är knutna till dem är helt enkelt inte skapade för den situation vi har nu.
Även om vi inför nya regler för rektorers användning av tvångsmedel är det bara ett litet steg i kampen mot gängkriminaliteten.
Gängkriminaliteten är en del av den internationella miljardindustri som organiserad brottslighet utgör. Innehållet i tonåringars skolskåp länkar in i detta hur märkligt det än låter.
Har vi inte det synsättet blir inget begripligt och verkligheten svår att bekämpa.
Vi lägger ner allt för mycket energi på att täppa till de senaste metoderna som den organiserade brottsligheten använder lokalt. Det är en fåfäng kamp som aldrig kommer att leda till mer än tillfälliga segrar.
Lösningarna kommer aldrig att finnas i skolskåpen eller gathörnen. Det är mot den kriminella infrastrukturen vi måste rikta energin - allt från finansiering, affärsupplägg, penningtvätt till investeringar av brottsvinster.
Och hur mycket politiken och polisen än älskar att använda ordet strategi, så är det där som det brister mest.
Bo Wennström är professor emeritus i rättsvetenskap och författare till boken Att vända bort blicken – Om underminering, dess filosofi, politik och praktik (Jure förlag) som utkommer inom kort.
I SVT:s ”Uppdrag granskning” mycket uppmärksammade avsnitt om kriminella gäng som infiltrerar skolor intervjuas rektor Kaj Majuri vid Trångsundsskolan.
Det var vid hans skola som en 14-årig elev sköts i ansiktet av en annan elev i september förra året. I intervjun säger rektorn att det är svårt för skolpersonal att hitta vapen i skolan. Och om det aktuella fallet:
– Vi hade kunnat öppna hans skåp… Men hade han lagt den (pistolen) i en påse i skåpet, då hade vi inte kunnat titta i påsen.
Det låter helt absurt det hela. Och det är det också, till en del. Juridiskt handlar det om husrannsakan när man letar i ett ”slutet förvaringsställe” som lagen uttrycker det. Husrannsakan är ett tvångsmedel och får bara utföras av vissa myndighetspersoner. Och dit räknas inte skolpersonal.
Skyddet mot tvångsmedel är starkt och återfinns till att börja med i regeringsformen. Undantag, begränsningar från skyddet, kan visserligen göras i lag men utrymmet är litet. Det begränsas exempelvis av Europakonventionen.
Men det finns ett lager till här som mer har med ideologi att göra och barns stärkta rättigheter i exempelvis skola och HVB-hem. Det är bra att barns rättigheter har stärkts. Men när det börjar handla om begränsningar i hur vuxna får ingripa blir det lätt absurt i förhållande till grov kriminalitet. Reglerna och rättigheterna som är knutna till dem är helt enkelt inte skapade för den situation vi har nu.
Även om vi inför nya regler för rektorers användning av tvångsmedel är det bara ett litet steg i kampen mot gängkriminaliteten.
Gängkriminaliteten är en del av den internationella miljardindustri som organiserad brottslighet utgör. Innehållet i tonåringars skolskåp länkar in i detta hur märkligt det än låter.
Har vi inte det synsättet blir inget begripligt och verkligheten svår att bekämpa.
Vi lägger ner allt för mycket energi på att täppa till de senaste metoderna som den organiserade brottsligheten använder lokalt. Det är en fåfäng kamp som aldrig kommer att leda till mer än tillfälliga segrar.
Lösningarna kommer aldrig att finnas i skolskåpen eller gathörnen. Det är mot den kriminella infrastrukturen vi måste rikta energin – allt från finansiering, affärsupplägg, penningtvätt till investeringar av brottsvinster.
Och hur mycket politiken och polisen än älskar att använda ordet strategi, så är det där som det brister mest.
Bo Wennström är professor emeritus i rättsvetenskap och författare till boken Att vända bort blicken – Om underminering, dess filosofi, politik och praktik (Jure förlag) som utkommer inom kort.