Trumps installation var som Trump är själv – toppad med Monty Python

Det är alltid imponerande att se en sprinter lämna startblocken, men det är blandade känslor när man vet att det rör sig om ett maratonlopp.

Säga vad man vill om Donald Trump, men han har inte tappat förmågan att snärja alla i sitt garn. Särskilt de som gjort det till en heltidssysselsättning att varna för att bli snärjd i hans garn. Om Trump lovar att rulla ut ett hundratal snabba beslut det första dygnet är de som fäster störst vikt vid det just de som annars varnar för att låta Trump sätta dagordningen. Ändå vet de att fyra år som amerikansk president snarare bör räknas i hundår: det är 28 är för den som har otur att vinna utnämningen och Trump börjar som 78-åring. Titta på Bill Clinton och Barack Obama före och efter dubbla mandatperioder. Och inget blev som de hade tänkt.

Det talades om att Trumps andra tal som nyutnämnd president skulle bli försonligare och mer positivt än det första. Och kanske blev det en aning åt det hållet. Men han kan ju inte låta bli, som vi alla vet. Över hela medvetandeflödet vilade något bisarrt, som toppades av att marinens mässingsorkester spelade The Liberty Bell, marschen som Monty Python en gång gjorde till sin signaturmelodi.

Det här är början på en ny gyllene tid för Amerika, lovade Trump och vi får väl se. Men — för att återgå till det väsentliga —  ska det bli det så är det faktiskt uthålligheten, inte aktiviteten de första 100 timmarna som räknas. Trump är glad att han vunnit och vill visa att han vill något annat. Men låt oss stämma av om ett par år när vi vet mer.

Joe Biden hade knappast planerat att göra sorti med en bombmatta av mestadels genanta benådanden, många av dem för sin egen familj. Men det är svårt att veta hur ett maratonlopp ska sluta, när man tar de där första, självsäkra stegen. De slutar sällan i överdriven elegans.