Maria Malmer Stenergard är den nya Göran Persson
Daniel Schatz ser en nygammal, bättre Mellanösternpolitik ta form.
Toppbild: Stina Stjernkvist/Johan Nilsson/Viktoria Bank
Utrikesminister Maria Malmer Stenergards (M) besök i Israel och den Palestinska myndigheten i veckan markerar en kursändring i svensk Mellanösternpolitik. Det är det andra svenska utrikesministerbesöket i Israel sedan Tidöregeringen tillträdde – en dramatisk kontrast till 2014, då den nya S-regeringen erkände Palestina vilket ledde till ett sammanbrott i Sveriges relationer med Israel. Ambassadören hemkallades och utrikesminister Margot Wallström (S) förklarades persona non grata i Jerusalem. Erkännandet sades främja fredsprocessen, men effekten uteblev.
Tidöregeringen har normaliserat relationerna med Israel. Samtidigt har banden till palestinierna upprätthållits – en politik som inleddes under Ann Linde (S) 2021, då hon genomförde det första svenska utrikesministerbesöket i Israel på tio år. De traditionella målsättningarna om en tvåstatslösning baserad på folkrättens principer ligger kvar, vilket Maria Malmer Stenergard också framhöll under sitt besök.
Kan Sverige påverka en konflikt där så många stormakter misslyckats? Ja, faktiskt. Svaret finns i historien. Redan 1947 spelade svensken Emil Sandström en nyckelroll som ordförande i FN-kommittén som föreslog delningen av Palestinamandatet. Året därpå utsågs Folke Bernadotte till FN:s första medlare i regionen.
Under 1950- och 60-talen såg statsminister Tage Erlander (S) den unga judiska staten som en nödvändig tillflykt för Förintelsens överlevande. Israels socialistiska, demokratiska samhällsbygge väckte beundran. Sverige delade Israels syn på konflikten med arabstaterna. Palestinierna betraktades då som ett humanitärt flyktingproblem utan politiska eller territoriella rättigheter.
På 1970- och 80-talen bröt Olof Palme (S) och Sten Andersson (S) med denna linje och gjorde Sverige till en av PLO:s främsta västeuropeiska vänner. Sverige erkände palestiniernas rätt till självbestämmande, PLO som deras legitima representant och intensifierade kritiken mot Israel. Engagemanget efter sexdagarskriget 1967 var svårt att förena med Erlander-epokens varma relationer till Israel.
Men vid millennieskiftet sökte statsminister Göran Persson (S) en balans i politiken. Han distanserade sig från Palme, återknöt till Erlanders syn på Israel och normaliserade relationerna 1999–2001, samtidigt som banden till palestinierna bevarades. Strategin möjliggjorde att Sverige för första gången stod värd för hemliga fredssamtal mellan Israel och palestinierna på Harpsund – en diplomatisk bedrift få andra länder kunnat matcha.
De borgerliga regeringarna 1976–1981 och 1991–1994 hade i huvudsak följt Palmelinjen, men med nedtonad retorik. Under Alliansregeringen 2006–2014 gjorde utrikesminister Carl Bildt (M) – oväntat nog – en palestinsk stat till en borgerlig hjärtefråga. De återkommande sammandrabbningarna med Israel ledde till att Bildt informellt förklarades "icke önskvärd" i Jerusalem.
Därför är det vi nu ser ett skifte. Tidöregeringens politik – som återknutit till Persson-linjen och placerat Sverige i EU:s mittfåra under Gazakriget – markerar ett tydligt avsteg från både Palmelinjens ensidiga stöd för palestinierna och Alliansregeringens ansträngda relationer med Israel. Det bör välkomnas.
I en region där historiska trauman och nutida konflikter ständigt kolliderar krävs en aktiv svensk Mellanösternpolitik, grundad på dialog med både Israel och palestinierna. Annars riskerar Sveriges inflytande att reduceras till plakatpolitik.
Doktor i statsvetenskap, författare, fri skribent och Visiting Scholar vid Georgetown University, tidigare gästforskare vid Harvard, Stanford och Columbia University. Schatz publicerar en bok om svensk Mellanösternpolitik på Fri Tanke förlag i år.
Utrikesminister Maria Malmer Stenergards (M) besök i Israel och den Palestinska myndigheten i veckan markerar en kursändring i svensk Mellanösternpolitik. Det är det andra svenska utrikesministerbesöket i Israel sedan Tidöregeringen tillträdde – en dramatisk kontrast till 2014, då den nya S-regeringen erkände Palestina vilket ledde till ett sammanbrott i Sveriges relationer med Israel. Ambassadören hemkallades och utrikesminister Margot Wallström (S) förklarades persona non grata i Jerusalem. Erkännandet sades främja fredsprocessen, men effekten uteblev.
Tidöregeringen har normaliserat relationerna med Israel. Samtidigt har banden till palestinierna upprätthållits – en politik som inleddes under Ann Linde (S) 2021, då hon genomförde det första svenska utrikesministerbesöket i Israel på tio år. De traditionella målsättningarna om en tvåstatslösning baserad på folkrättens principer ligger kvar, vilket Maria Malmer Stenergard också framhöll under sitt besök.
Kan Sverige påverka en konflikt där så många stormakter misslyckats? Ja, faktiskt. Svaret finns i historien. Redan 1947 spelade svensken Emil Sandström en nyckelroll som ordförande i FN-kommittén som föreslog delningen av Palestinamandatet. Året därpå utsågs Folke Bernadotte till FN:s första medlare i regionen.
Under 1950- och 60-talen såg statsminister Tage Erlander (S) den unga judiska staten som en nödvändig tillflykt för Förintelsens överlevande. Israels socialistiska, demokratiska samhällsbygge väckte beundran. Sverige delade Israels syn på konflikten med arabstaterna. Palestinierna betraktades då som ett humanitärt flyktingproblem utan politiska eller territoriella rättigheter.
På 1970- och 80-talen bröt Olof Palme (S) och Sten Andersson (S) med denna linje och gjorde Sverige till en av PLO:s främsta västeuropeiska vänner. Sverige erkände palestiniernas rätt till självbestämmande, PLO som deras legitima representant och intensifierade kritiken mot Israel. Engagemanget efter sexdagarskriget 1967 var svårt att förena med Erlander-epokens varma relationer till Israel.
Men vid millennieskiftet sökte statsminister Göran Persson (S) en balans i politiken. Han distanserade sig från Palme, återknöt till Erlanders syn på Israel och normaliserade relationerna 1999–2001, samtidigt som banden till palestinierna bevarades. Strategin möjliggjorde att Sverige för första gången stod värd för hemliga fredssamtal mellan Israel och palestinierna på Harpsund – en diplomatisk bedrift få andra länder kunnat matcha.
De borgerliga regeringarna 1976–1981 och 1991–1994 hade i huvudsak följt Palmelinjen, men med nedtonad retorik. Under Alliansregeringen 2006–2014 gjorde utrikesminister Carl Bildt (M) – oväntat nog – en palestinsk stat till en borgerlig hjärtefråga. De återkommande sammandrabbningarna med Israel ledde till att Bildt informellt förklarades ”icke önskvärd” i Jerusalem.
Därför är det vi nu ser ett skifte. Tidöregeringens politik – som återknutit till Persson-linjen och placerat Sverige i EU:s mittfåra under Gazakriget – markerar ett tydligt avsteg från både Palmelinjens ensidiga stöd för palestinierna och Alliansregeringens ansträngda relationer med Israel. Det bör välkomnas.
I en region där historiska trauman och nutida konflikter ständigt kolliderar krävs en aktiv svensk Mellanösternpolitik, grundad på dialog med både Israel och palestinierna. Annars riskerar Sveriges inflytande att reduceras till plakatpolitik.
Doktor i statsvetenskap, författare, fri skribent och Visiting Scholar vid Georgetown University, tidigare gästforskare vid Harvard, Stanford och Columbia University. Schatz publicerar en bok om svensk Mellanösternpolitik på Fri Tanke förlag i år.