Medierna hycklar om religionens roll i politiken
Blanda inte ihop religion med politik - om det inte är "rätt" politik förstås.
Toppbild: AP
Under presidentvalskampanjen varnade många medier för att blanda religion med politik. Dagens Nyheter beskrev till exempel hur ”Trump lovar de kristna nationalisterna makt och inflytande” och att 40 procent av USA:s befolkning helt eller delvis vill att USA:s lagar ska grundas i kristna värderingar, sågs som ett tecken på att landet håller på att bli en högerkristen teokrati. Vissa gjorde till och med jämförelser med Margaret Atwoods A Handmaid's Tale.
Mot den bakgrunden är det lite ironiskt att nu ta del av hyllningarna av den episkopala biskopen Mariann Edgar Buddes predikan i Washington National Cathedral i svensk media. I USA fick Budde både ris och ros för sin vädjan till Trump att ”i Guds namn, visa barmhärtighet” inför hbtq-personer och migranter. I Sverige dominerar dock lovorden. ”Det handlade om Guds kärleksbud och att värna samhällets svagaste”, skriver Aftonbladets Jonna Sima Bank och får medhåll av ingen mindre än ärkebiskop emerita Antje Jackelén: ”Det är inte biskopens ord som är provocerande, utan Jesus”, skriver den senare och citerar texter ur både Gamla och Nya testamentet.
Helt plötsligt ska vi alltså förvänta oss att världens mäktigaste man tar direktiv från Gud Fader och regerar utifrån Mose lag! Vad hände med varningarna för alla dem som anser att USA:s lagar ska grundas i kristna värderingar? Var inte det nyss ett tecken på obehaglig kristen nationalism?
I den amerikanska politiska debatten hävdar båda sidorna att deras uppfattningar speglar kristna principer. Frågan är dock om en konservativ biskops uppmaning till en potentiell president Kamala Harris att visa barmhärtighet gentemot ofödda hade hyllats som lika ”modig”?
Att Donald Trump har starkt stöd bland amerikanska väckelsekristna (omkring 80 procent), är ingen hemlighet. Och ibland antar stödet även groteska messianska proportioner. Men det är inte bland evangelikala kristna man ser den starkaste politiska aktivismen, utan bland progressiva och liberalteologiska samfund, som biskop Mariann Edgar Buddes episkopala kyrka. Faktum är att det samfundet toppar statistiken. Samtidigt lider den episkopala kyrkan av snabbt fallande medlemssiffror och Buddes eget stift är inget undantag. Om trenden fortsätter beräknas ingen fira gudstjänst hos dem år 2050.
Medlemstappet förklaras ofta som ett resultat av att den episkopala kyrkan blivit en spegelbild av den sekulära majoritetskulturen med en urvattnad och politiserad tro. Intersektionalitet, könsneutralt språk om Gud och kritisk rasteori är där gängse teman. Att tisdagens bönegudstjänst, som firats traditionsenligt sedan 1933, innehöll i år såväl buddhistiska och hinduiska böner som muslimska böneutrop, är också en fingervisning. Med andra ord, ett samfund med tydliga politiska uppfattningar, inte teologiska.
Att en av detta samfunds biskopar i en omtalad predikan förmanar USA:s president kanske illustrerar en kyrka som vägrar stryka den politiska makten medhårs – i alla fall republikanska politiker. Men de dubbla måttstockarna i frågan om att blanda samman tro och politik blir samtidigt tydligt.
Under presidentvalskampanjen varnade många medier för att blanda religion med politik. Dagens Nyheter beskrev till exempel hur ”Trump lovar de kristna nationalisterna makt och inflytande” och att 40 procent av USA:s befolkning helt eller delvis vill att USA:s lagar ska grundas i kristna värderingar, sågs som ett tecken på att landet håller på att bli en högerkristen teokrati. Vissa gjorde till och med jämförelser med Margaret Atwoods A Handmaid’s Tale.
Mot den bakgrunden är det lite ironiskt att nu ta del av hyllningarna av den episkopala biskopen Mariann Edgar Buddes predikan i Washington National Cathedral i svensk media. I USA fick Budde både ris och ros för sin vädjan till Trump att ”i Guds namn, visa barmhärtighet” inför hbtq-personer och migranter. I Sverige dominerar dock lovorden. ”Det handlade om Guds kärleksbud och att värna samhällets svagaste”, skriver Aftonbladets Jonna Sima Bank och får medhåll av ingen mindre än ärkebiskop emerita Antje Jackelén: ”Det är inte biskopens ord som är provocerande, utan Jesus”, skriver den senare och citerar texter ur både Gamla och Nya testamentet.
Helt plötsligt ska vi alltså förvänta oss att världens mäktigaste man tar direktiv från Gud Fader och regerar utifrån Mose lag! Vad hände med varningarna för alla dem som anser att USA:s lagar ska grundas i kristna värderingar? Var inte det nyss ett tecken på obehaglig kristen nationalism?
I den amerikanska politiska debatten hävdar båda sidorna att deras uppfattningar speglar kristna principer. Frågan är dock om en konservativ biskops uppmaning till en potentiell president Kamala Harris att visa barmhärtighet gentemot ofödda hade hyllats som lika ”modig”?
Att Donald Trump har starkt stöd bland amerikanska väckelsekristna (omkring 80 procent), är ingen hemlighet. Och ibland antar stödet även groteska messianska proportioner. Men det är inte bland evangelikala kristna man ser den starkaste politiska aktivismen, utan bland progressiva och liberalteologiska samfund, som biskop Mariann Edgar Buddes episkopala kyrka. Faktum är att det samfundet toppar statistiken. Samtidigt lider den episkopala kyrkan av snabbt fallande medlemssiffror och Buddes eget stift är inget undantag. Om trenden fortsätter beräknas ingen fira gudstjänst hos dem år 2050.
Medlemstappet förklaras ofta som ett resultat av att den episkopala kyrkan blivit en spegelbild av den sekulära majoritetskulturen med en urvattnad och politiserad tro. Intersektionalitet, könsneutralt språk om Gud och kritisk rasteori är där gängse teman. Att tisdagens bönegudstjänst, som firats traditionsenligt sedan 1933, innehöll i år såväl buddhistiska och hinduiska böner som muslimska böneutrop, är också en fingervisning. Med andra ord, ett samfund med tydliga politiska uppfattningar, inte teologiska.
Att en av detta samfunds biskopar i en omtalad predikan förmanar USA:s president kanske illustrerar en kyrka som vägrar stryka den politiska makten medhårs – i alla fall republikanska politiker. Men de dubbla måttstockarna i frågan om att blanda samman tro och politik blir samtidigt tydligt.