”Men jag vill knarka!” kan vara Sveriges mest kända filmreplik
Inhumant att slita själshöjande droger från vanliga, skötsamma människor.
Toppbild: Claudio Bresciani/TT
Småstadens tristess i fucking Åmål (1998, regi Lukas Moodysson) mäts bäst med begäret att utvidga sinnena. Det är huvudpersonen Elin som säger det. En högst mänsklig strävan. I dess ljus framstår svensk narkotikapolitik som omänsklig.
Just nu skärps flera lagar på narkotikaområdet. I tisdags narkotikaklassade regeringen växten kratom. Som motiv anges att missbruk har rapporterats av såväl Tullverket som Giftinformationen. Polisen, Tullverket och Kustbevakningen har precis fått tillåtelse att göra rutinmässiga ögonkontroller för att upptäcka huruvida en förare är påverkad av någon annan drog än alkohol. Sedan tidigare har postlagen ändrats och möjliggjort för postpersonal att bryta mot tystnadsplikten om en försändelse misstänks innehålla brottsligt gods.
Det är med andra ord i linje med rådande Zeitgeist som Tidens chefredaktör Payam Moula går till storms mot partyknarkare i en debattartikel.
”Är vi redo att kriminalisera festknarkandet på riktigt? Att höja straffen till en nivå där en lina på fest riskerar att få livsavgörande konsekvenser?”
Frågor hopar sig. Vem ska avgöra skillnaden mellan beroende och fest? Hur definieras fest? Varifrån ska Polisen få resurser att jaga brukare på fest? På vilken fullbelagd anstalt ska de interneras?
Under 2024 anmäldes cirka 130 000 narkotikabrott. Drygt hälften utgjordes av innehav. Eget bruk dominerade som alltid. Vinsten i att rycka tiotusentals ”partyknarkare” från en välfungerande tillvaro med jobb och familj för att förvandla dem till en belastning för samhället och sig själva med svårigheter att efter avtjänat straff återupprätta normalitet, den är svår att se. Man måste nog vara social ingenjör på Sveavägen 68 för att tro att de illegala substanserna – och gängkriminaliteten – kommer att försvinna med åtgärden.
Tänk om lösningen finns i de misslyckade åtgärdernas motsats? I avkriminalisering och reglering. I förståelse för människans eviga dragning till rus.
I den tyska författarens Ernst Jünger bok Psykonauterna (1970) utgör narkotika ett konstnärligt och historiskt forskningsområde. Ruset skildras som utflykt, inte flykt. Uppbyggnad, inte destruktion. Den sidan av saken är också sann; de flesta narkotikaanvändare är faktiskt inte missbrukare.
Att politiker kommer undan med ologiskt tuggande på sin egen svans bottnar i att inget politikområde präglas av så stor endräkt. Resonemanget löper i cirkel: Eftersom narkotika är fel ska det vara kriminellt att bruka den, och eftersom man inte ska vara kriminell är det fel att använda narkotika. Ju fler bevis på att narkotikapolitiken inte fungerar, desto större blir övertygelsen om att den är rätt. Ingen ger andra alternativ än lagskärpningar.
”Det är hög tid att människor lär sig att ha roligt utan droger – eller godtar risken att spendera lång tid bakom lås och bom” avslutar Payam Moula. Med illusionen om ett narkotikafritt land som drog slås klackarna i det repressiva taket som om ingen morgondag fanns.
Ett samhälle som värnar individuell frihet måste lära sig att tacka nej till det auktoritära partyt.
Klara Klingspor är frilansskribent
Småstadens tristess i fucking Åmål (1998, regi Lukas Moodysson) mäts bäst med begäret att utvidga sinnena. Det är huvudpersonen Elin som säger det. En högst mänsklig strävan. I dess ljus framstår svensk narkotikapolitik som omänsklig.
Just nu skärps flera lagar på narkotikaområdet. I tisdags narkotikaklassade regeringen växten kratom. Som motiv anges att missbruk har rapporterats av såväl Tullverket som Giftinformationen. Polisen, Tullverket och Kustbevakningen har precis fått tillåtelse att göra rutinmässiga ögonkontroller för att upptäcka huruvida en förare är påverkad av någon annan drog än alkohol. Sedan tidigare har postlagen ändrats och möjliggjort för postpersonal att bryta mot tystnadsplikten om en försändelse misstänks innehålla brottsligt gods.
Det är med andra ord i linje med rådande Zeitgeist som Tidens chefredaktör Payam Moula går till storms mot partyknarkare i en debattartikel.
”Är vi redo att kriminalisera festknarkandet på riktigt? Att höja straffen till en nivå där en lina på fest riskerar att få livsavgörande konsekvenser?”
Frågor hopar sig. Vem ska avgöra skillnaden mellan beroende och fest? Hur definieras fest? Varifrån ska Polisen få resurser att jaga brukare på fest? På vilken fullbelagd anstalt ska de interneras?
Under 2024 anmäldes cirka 130 000 narkotikabrott. Drygt hälften utgjordes av innehav. Eget bruk dominerade som alltid. Vinsten i att rycka tiotusentals ”partyknarkare” från en välfungerande tillvaro med jobb och familj för att förvandla dem till en belastning för samhället och sig själva med svårigheter att efter avtjänat straff återupprätta normalitet, den är svår att se. Man måste nog vara social ingenjör på Sveavägen 68 för att tro att de illegala substanserna – och gängkriminaliteten – kommer att försvinna med åtgärden.
Tänk om lösningen finns i de misslyckade åtgärdernas motsats? I avkriminalisering och reglering. I förståelse för människans eviga dragning till rus.
I den tyska författarens Ernst Jünger bok Psykonauterna (1970) utgör narkotika ett konstnärligt och historiskt forskningsområde. Ruset skildras som utflykt, inte flykt. Uppbyggnad, inte destruktion. Den sidan av saken är också sann; de flesta narkotikaanvändare är faktiskt inte missbrukare.
Att politiker kommer undan med ologiskt tuggande på sin egen svans bottnar i att inget politikområde präglas av så stor endräkt. Resonemanget löper i cirkel: Eftersom narkotika är fel ska det vara kriminellt att bruka den, och eftersom man inte ska vara kriminell är det fel att använda narkotika. Ju fler bevis på att narkotikapolitiken inte fungerar, desto större blir övertygelsen om att den är rätt. Ingen ger andra alternativ än lagskärpningar.
”Det är hög tid att människor lär sig att ha roligt utan droger – eller godtar risken att spendera lång tid bakom lås och bom” avslutar Payam Moula. Med illusionen om ett narkotikafritt land som drog slås klackarna i det repressiva taket som om ingen morgondag fanns.
Ett samhälle som värnar individuell frihet måste lära sig att tacka nej till det auktoritära partyt.
Klara Klingspor är frilansskribent