Ministrarnas aktieaffärer – ska man skratta eller gråta?
Politiker ska tjäna allmänheten, inte sina egna aktieportföljer, ändå utnyttjar politiker sin insyn för att fylla egna fickor.
Toppbild: TT
Det är lätt att blir upprörd över Ekots rapportering om ministrars aktieköp. Politiker ska ju tjäna allmänheten, inte daytrejda och utnyttja sin insyn i statsangelägenheter för att fylla egna fickor. Fast samtidigt är det något i "avslöjandena" som skaver.
Ta utbildningsminister Mats Persson till exempel. Han klubbade igenom 2 miljarder till forskningssatsningen Avancerad Digitalisering, som ska säkerställa att “svensk industri utnyttjar den potential som digitalisering och ny teknik medför”. Sen köpte han aktier i Ericsson. Tror någon på allvar att ett statligt anslag till det svenska näringslivet påverkar aktiekursen i ett företag som har ett börsvärde på 265 miljarder kronor och omsätter 250?
Och så är det det här med beloppen. När maken till förra talmannen i USA:s kongress Nancy Pelosi, köpte aktier i chipjätten Nvidia veckan innan kongressen röstade igenom subventioner till chipindustrin, slog han till med optioner för 1 miljon dollar, motsvarande 10 miljoner kronor. Sedan dess har kursen stigit från omkring 15 till 111 dollar vilket resulterat i en värdeökning i klass med ett mindre lands statsbudget. Och när First Republic och Silicon Valley började svaja härom året sålde minst åtta kongressledamöter aktier och räddade därmed miljonbelopp åt sig själva.
Mats Persson då? Han köpte aktier i Ericsson för 10 000 kronor. Affären ägde rum den 30 mars 2023, då kursen var 60 kronor. I dag står den i 79. Mats Persson har alltså på två år tjänat beskedliga 3 200 kronor på sitt köp (före eventuell skatt).
Utrikesminister Maria Malmer Stenegårds förtjänst är högre. Kursen har tredubblats sedan hon köpte sina aktier i Mildef, vilket ger en vinst på omkring 20 000 kronor. Men det är ändå småpengar i jämförelse med de nästan 1,9 miljoner kronor som statsråden har i årslön.
Det allra mest upprörande med den här historien är väl att regeringsmedlemmar kan vara så omdömeslösa att de är beredda att riskera sitt rykte för några tusenlappar. Förhoppningsvis får de hjälp att undvika framtida pinsamheter genom att det införs regler som ålägger ministrar att använda diskretionär förvaltning, om de inte vill nöja sig med fondsparande.
Det är lätt att blir upprörd över Ekots rapportering om ministrars aktieköp. Politiker ska ju tjäna allmänheten, inte daytrejda och utnyttja sin insyn i statsangelägenheter för att fylla egna fickor. Fast samtidigt är det något i ”avslöjandena” som skaver.
Ta utbildningsminister Mats Persson till exempel. Han klubbade igenom 2 miljarder till forskningssatsningen Avancerad Digitalisering, som ska säkerställa att “svensk industri utnyttjar den potential som digitalisering och ny teknik medför”. Sen köpte han aktier i Ericsson. Tror någon på allvar att ett statligt anslag till det svenska näringslivet påverkar aktiekursen i ett företag som har ett börsvärde på 265 miljarder kronor och omsätter 250?
Och så är det det här med beloppen. När maken till förra talmannen i USA:s kongress Nancy Pelosi, köpte aktier i chipjätten Nvidia veckan innan kongressen röstade igenom subventioner till chipindustrin, slog han till med optioner för 1 miljon dollar, motsvarande 10 miljoner kronor. Sedan dess har kursen stigit från omkring 15 till 111 dollar vilket resulterat i en värdeökning i klass med ett mindre lands statsbudget. Och när First Republic och Silicon Valley började svaja härom året sålde minst åtta kongressledamöter aktier och räddade därmed miljonbelopp åt sig själva.
Mats Persson då? Han köpte aktier i Ericsson för 10 000 kronor. Affären ägde rum den 30 mars 2023, då kursen var 60 kronor. I dag står den i 79. Mats Persson har alltså på två år tjänat beskedliga 3 200 kronor på sitt köp (före eventuell skatt).
Utrikesminister Maria Malmer Stenegårds förtjänst är högre. Kursen har tredubblats sedan hon köpte sina aktier i Mildef, vilket ger en vinst på omkring 20 000 kronor. Men det är ändå småpengar i jämförelse med de nästan 1,9 miljoner kronor som statsråden har i årslön.
Det allra mest upprörande med den här historien är väl att regeringsmedlemmar kan vara så omdömeslösa att de är beredda att riskera sitt rykte för några tusenlappar. Förhoppningsvis får de hjälp att undvika framtida pinsamheter genom att det införs regler som ålägger ministrar att använda diskretionär förvaltning, om de inte vill nöja sig med fondsparande.