Missförstådd påve ville bli läst, inte citerad
Miljöengagemang var för Franciskus oskiljaktigt från abortmotstånd, skriver Thomas Idergard.
När han var relativt ny påve reagerade Franciskus i en intervju mot hur sekulära media förmedlade hans ord som antingen partipolitiska eller icke-katolska. Hans uppmaning löd: ”Läs allt jag säger!”
En påve är ingen partiledare eller vd. Hans fråga är inte ”vad ska vi tro i dag?”. Han ska i stället bevara och föra ut aposteln Petrus insikt om Jesus sanna identitet som Guds utvalde befriare och Guds son. I denna uppgift ligger att i varje tid förklara vad evangeliet och trons oförändrade kärna säger.
Frågor som handlar om hur kyrkans organisation ska lösa uppgiften är något annat. Det påverkas minst lika mycket av omgivande villkor som av påvens preferenser.
Påvens personliga bidrag är prioriteringar och accenter. Utmärkande för Franciskus har varit betoningen av barmhärtighet. Att den gudomliga kärleken möter synden utan att bortse från behovet av förlåtelse och botgöring men att kärleken återupprättar människan. Om Gud ser på oss så, är vi kallade att se oss själva och varandra så och välkomna omvändelse. Det är ett grundläggande kristet förhållningssätt som Franciskus sympatiska, personliga kommunikationsstil har levandegjort. Frågan om vem han är att döma rörde just relationen till en sådan omvändelse.
Gällande prioriteringar har Franciskus utvecklat sin företrädares miljöengagemang, i en global offentlighet där frågan aktualiserats. Inte för att jorden skulle ha blivit gudomlig utan för att den är skapad och en gåva av Gud, precis som vi och våra liv. Vårt uppdrag är att förvalta jorden och varandra, vilket är Bibelns förvaltarskapstanke. Därför slår Franciskus i sin hyllade miljöencyklika ”Laudato sí” tydligt fast att ett äkta engagemang för miljön inte är förenlig med abort. Med hans egna ord – läs den!
Precis som sina företrädare har Franciskus applicerat den katolska socialläran på aktuella problem. I migrationsfrågor har han både understrukit vår plikt att se och hjälpa, och varje stats rätt att utforma den, långt ifrån enda, hjälpmetod som heter legal asylinvandring, utifrån sina förutsättningar. I klimatfrågor har han förklarat varför vi har ett ansvar som vi måste ta, men inte uttalat sig om reduktionspliktens procentsats eller antalet kärnkraftverk.
Barmhärtigheten vilar på en bestämd antropologi, människosyn, som betonar varje människas inneboende värdighet oavsett livsstadium. Mer än sina föregångare har Franciskus därför fördömt abort. Han har återkommande fördömt genus- och transideologier – men inte de människor som kan ha fallit offer för dem. När han har kritiserat ekonomisk rovdrift har det varit för att påminna om att människan, genom sin värdighet, är en moralisk aktör, oavsett ekonomiskt system, inte för att förorda ”planekonomi”.
Katolska kyrkan står alltid inför vägval. Inte om budskapet men om betoning och form. I påveskiften blir detta mer synligt. Katolska kyrkan är alltid full av interna spänningar, precis som det var bland apostlarna och de första kristna. Påvens uppgift, som en gång Petrus, är att hjälpa kyrkan att klara sin mission trots dessa svårigheter. Här har Franciskus lyckats och misslyckats ungefär i samma proportion som sina företrädare, om än på andra sätt eftersom tiderna varit andra.
Men för att förstå vad han verkligen stod för, vad som var tradition respektive personliga betoningar, måste man följa hans uppmaning att läsa allt han sade – och förstå det i ljuset av att han, med sina specifika styrkor, utförde ett fastlagt uppdrag: Att vara en i raden av väktare av ett oföränderligt evangelium, som just därför ger hopp.
Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst.
När han var relativt ny påve reagerade Franciskus i en intervju mot hur sekulära media förmedlade hans ord som antingen partipolitiska eller icke-katolska. Hans uppmaning löd: ”Läs allt jag säger!”
En påve är ingen partiledare eller vd. Hans fråga är inte ”vad ska vi tro i dag?”. Han ska i stället bevara och föra ut aposteln Petrus insikt om Jesus sanna identitet som Guds utvalde befriare och Guds son. I denna uppgift ligger att i varje tid förklara vad evangeliet och trons oförändrade kärna säger.
Frågor som handlar om hur kyrkans organisation ska lösa uppgiften är något annat. Det påverkas minst lika mycket av omgivande villkor som av påvens preferenser.
Påvens personliga bidrag är prioriteringar och accenter. Utmärkande för Franciskus har varit betoningen av barmhärtighet. Att den gudomliga kärleken möter synden utan att bortse från behovet av förlåtelse och botgöring men att kärleken återupprättar människan. Om Gud ser på oss så, är vi kallade att se oss själva och varandra så och välkomna omvändelse. Det är ett grundläggande kristet förhållningssätt som Franciskus sympatiska, personliga kommunikationsstil har levandegjort. Frågan om vem han är att döma rörde just relationen till en sådan omvändelse.
Gällande prioriteringar har Franciskus utvecklat sin företrädares miljöengagemang, i en global offentlighet där frågan aktualiserats. Inte för att jorden skulle ha blivit gudomlig utan för att den är skapad och en gåva av Gud, precis som vi och våra liv. Vårt uppdrag är att förvalta jorden och varandra, vilket är Bibelns förvaltarskapstanke. Därför slår Franciskus i sin hyllade miljöencyklika ”Laudato sí” tydligt fast att ett äkta engagemang för miljön inte är förenlig med abort. Med hans egna ord – läs den!
Precis som sina företrädare har Franciskus applicerat den katolska socialläran på aktuella problem. I migrationsfrågor har han både understrukit vår plikt att se och hjälpa, och varje stats rätt att utforma den, långt ifrån enda, hjälpmetod som heter legal asylinvandring, utifrån sina förutsättningar. I klimatfrågor har han förklarat varför vi har ett ansvar som vi måste ta, men inte uttalat sig om reduktionspliktens procentsats eller antalet kärnkraftverk.
Barmhärtigheten vilar på en bestämd antropologi, människosyn, som betonar varje människas inneboende värdighet oavsett livsstadium. Mer än sina föregångare har Franciskus därför fördömt abort. Han har återkommande fördömt genus- och transideologier – men inte de människor som kan ha fallit offer för dem. När han har kritiserat ekonomisk rovdrift har det varit för att påminna om att människan, genom sin värdighet, är en moralisk aktör, oavsett ekonomiskt system, inte för att förorda ”planekonomi”.
Katolska kyrkan står alltid inför vägval. Inte om budskapet men om betoning och form. I påveskiften blir detta mer synligt. Katolska kyrkan är alltid full av interna spänningar, precis som det var bland apostlarna och de första kristna. Påvens uppgift, som en gång Petrus, är att hjälpa kyrkan att klara sin mission trots dessa svårigheter. Här har Franciskus lyckats och misslyckats ungefär i samma proportion som sina företrädare, om än på andra sätt eftersom tiderna varit andra.
Men för att förstå vad han verkligen stod för, vad som var tradition respektive personliga betoningar, måste man följa hans uppmaning att läsa allt han sade – och förstå det i ljuset av att han, med sina specifika styrkor, utförde ett fastlagt uppdrag: Att vara en i raden av väktare av ett oföränderligt evangelium, som just därför ger hopp.
Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst.