Muslim är ingen ras

Regeringen har tagit fram en ny handlingsplan mot rasism och hatbrott och eftersom detta är ett område öppet för tolkningar blir formuleringarna därefter.

Den svåraste gruppen att förhålla sig till är som alltid muslimerna. Varken de själva eller deras religion utgör någon ras, vilket i sammanhanget gör rasismbegreppet lika tveksamt som termen islamofobi. Vem kan avgöra om negativa synpunkter på islam eller muslimer beror på hat, fördomar eller tvångstankar – eller på en rimlig skepsis mot de religiösa idéerna?

I handlingsplanen från Arbetsmarknadsdepartementet ventileras också definitionsproblemen: ”Det kan vara svårt att dra skarpa gränser mellan vad som är fientlighet mot en religion och vad som är fientlighet mot de människor som förknippas med religionen.”

Ändå talas det under särskild rubrik om antimuslimsk rasism på ett sätt som mest bidrar till förvirring, inte minst genom att ordet rasism riskerar att tömmas på innehåll. ”När begreppet antimuslimsk rasism används i denna handlingsplan syftar det inte på religionskritik utan på fientlighet som riktas mot människor på grund av att de är eller antas vara muslimer.”   

Hur ska man då se på religiös klädsel som exempelvis hijab? Utövar man rasism om man inte vill möta offentliganställda förskollärare eller sjuksköterskor med ideologiska symboler? Får man kalla islam kvinnoförtryckande, men inte beskriva en imam som kvinnoförtryckare?

Utgår man från att individen är ett handlande subjekt, blir kritik mot religionens föreställningar och klädnormer med något slags nödvändighet också kritik mot personen som upprätthåller dem.

Vid internationella jämförelser brukar Sverige framstå som ett av de minst rasistiska länderna. Samtidigt hör vi till dem som producerar flest antirasistiska dokument och seminarier.

Om det senare vore orsaken till det förra vore mycket vunnet, men på den retoriska nivån, i medier och offentliga handlingar, framställs rasismen ändå som kontinuerligt växande, alla motåtgärder till trots. En förklaring till detta kan vara att muslimska aktivistgrupper med framgång länge har bearbetat politiker och myndigheter med sitt kränkthetsperspektiv, som inte nödvändigtvis är representativt för muslimer i Sverige.

Islamofobi är ett propagandistiskt begrepp, som bland annat använts i den internationella kampanjen för att få fler länder att införa hädelselagar. Talet om en antimuslimsk rasism hamnar i samma härad, som en oprecis anklagelse och som ett led i en moralisk utpressning mot samhällen med större yttrandefrihet än de med muslimsk dominans.

Lars Åberg är författare och journalist.