Någon tog hand om påvens kropp med ömhet
Den öppna kistan är en fin tradition, skriver Anna Nachman som dagligen möter de döda.
Toppbild: AP
Har du någonsin sett en död människa?” Som barn var det en fråga vi ofta ställde till varandra. Tänk om jag då hade vetat att jag både skulle se, tvätta och klä på tusentals döda. Jag är inne på mitt nionde år som begravningsansvarig på Judiska församlingen och umgås med döden varje dag.
Förr hade alla sett de döda. När familjemedlemmar dog under vintern och tjälen gjorde det omöjligt att gräva en grav, fick farfar ligga i vedboden i väntan på våren. Man föddes, levde och dog i hemmet, och när döden inträffade blev man lagd i finrummet så att alla vänner och grannar fick komma och ta farväl. Någon knäppte en bild och som barn minns jag att jag i familjealbum, bland semestervyer och storhelger, kunde hitta bilder på folks döda fastrar som låg livlösa med ett berg av liljor omkring sig.
Idag är döden klinisk och abstrakt, den göms undan på sjukhus och i kulvertar på väg till bårhuset. Förr tog man hand om sina egna döda, idag finns professionella som sköter förloppet, såsom bårhuspersonal, transportörer och begravningsbyråer.
Så plötsligt står man i ett kapell, framför en anonym kista där man både vet och inte vet vem som väntar på att rullas iväg mot den eviga vilan. Har man inte sett den döde med egna ögon så är det svårt att på riktigt förstå att personen är borta för alltid. Att se är att förstå och acceptera.
Nu ligger påvens döda kropp till allmän beskådan och tusentals människor vill få sig en skymt innan han begravs. Det är en fin tradition. Som en av de där professionella vet jag att innan kroppen visades upp så har någon tagit hand om honom, klätt av, tvättat, kammat, kanske klippt naglarna och topsat öronen. Han har blivit påklädd och parfymerad. Små tygveck har strukits ut och en ouppnåelig man, för många Guds ställföreträdande på jorden, var en liten stund en helt vanlig människa. Kanske fick någon torka bort lite magsafter ur mungipan, kanske kom det lite bajs, men den som tog hand om påvens fysiska kropp städade bort alla kroppens avyttringar med kärlek och vördnad.
Att få bli omhändertagna med värme och värdighet innan vi sänks ner i jorden är det största tecknet på civilisation. Och när allt kommer omkring är vi alla lika inför döden.
Anna Nachman är medarbetare i Fokus
Har du någonsin sett en död människa?” Som barn var det en fråga vi ofta ställde till varandra. Tänk om jag då hade vetat att jag både skulle se, tvätta och klä på tusentals döda. Jag är inne på mitt nionde år som begravningsansvarig på Judiska församlingen och umgås med döden varje dag.
Förr hade alla sett de döda. När familjemedlemmar dog under vintern och tjälen gjorde det omöjligt att gräva en grav, fick farfar ligga i vedboden i väntan på våren. Man föddes, levde och dog i hemmet, och när döden inträffade blev man lagd i finrummet så att alla vänner och grannar fick komma och ta farväl. Någon knäppte en bild och som barn minns jag att jag i familjealbum, bland semestervyer och storhelger, kunde hitta bilder på folks döda fastrar som låg livlösa med ett berg av liljor omkring sig.
Idag är döden klinisk och abstrakt, den göms undan på sjukhus och i kulvertar på väg till bårhuset. Förr tog man hand om sina egna döda, idag finns professionella som sköter förloppet, såsom bårhuspersonal, transportörer och begravningsbyråer.
Så plötsligt står man i ett kapell, framför en anonym kista där man både vet och inte vet vem som väntar på att rullas iväg mot den eviga vilan. Har man inte sett den döde med egna ögon så är det svårt att på riktigt förstå att personen är borta för alltid. Att se är att förstå och acceptera.
Nu ligger påvens döda kropp till allmän beskådan och tusentals människor vill få sig en skymt innan han begravs. Det är en fin tradition. Som en av de där professionella vet jag att innan kroppen visades upp så har någon tagit hand om honom, klätt av, tvättat, kammat, kanske klippt naglarna och topsat öronen. Han har blivit påklädd och parfymerad. Små tygveck har strukits ut och en ouppnåelig man, för många Guds ställföreträdande på jorden, var en liten stund en helt vanlig människa. Kanske fick någon torka bort lite magsafter ur mungipan, kanske kom det lite bajs, men den som tog hand om påvens fysiska kropp städade bort alla kroppens avyttringar med kärlek och vördnad.
Att få bli omhändertagna med värme och värdighet innan vi sänks ner i jorden är det största tecknet på civilisation. Och när allt kommer omkring är vi alla lika inför döden.
Anna Nachman är medarbetare i Fokus