Nu vill inte ens MP vara woke

Miljöpartiet ska bli mindre ”woke”, rapporterar Expressen. Man anar att det amerikanska valresultatet satte spiken i kistan. Woke har blivit hopplöst ute. Annat var det sommaren 2014 när Feministiskt initiativ hade lyckats ta sig in i Europaparlamentet. Då höll det dåvarande gröna språkröret Åsa Romson det uppmärksammade talet i Almedalen där hon riktade kritik mot vita män. Bland annat sa hon att ”män äter mer kött, åker mer bil, flyger mer”.

Det händer en del på ett decennium.

Nuvarande språkrörsduo Amanda Lind och Daniel Helldén påminner, för första gången på mycket länge, mer om Miljöpartiet under Maria Wetterstrand och Peter Eriksson (2002–2011). Det märks ett tydligare fokus på miljö och klimat. Man hör inte längre tal om ”vita män” eller om den ”blåbruna” regeringen. Och väljarna verkar uppskatta det.

Daniel Helldén samarbetade som ledande politiker i Stockholm med allianspartierna, och Amanda Lind bytte snabbt inriktning på partiets kulturpolitik när hon efterträdde Alice Bah Kuhnke som kulturminister. På Bah Kuhnkes tid hade partiet släppt ett kulturpolitiskt idéprogram som fick Expressens dåvarande kulturchef Karin Olsson att utbrista ”Bevare oss för Miljöpartiet!”. I normbrytningens namn var tanken att myndigheter och institutioner skulle sätta upp ”kvantifierade mångfaldsmål” – och den som misslyckades skulle få smaka på sanktioner och konsekvenser. Ett annat förslag var att forskare tillsammans med ”organisationer som företräder underrepresenterade grupper” skulle genomföra ”en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kulturinstitutionerna”.

När Amanda Lind tillträdde gavs i stället Myndigheten för kulturanalys i uppdrag att se hur väl principen om armlängds avstånd i praktiken efterlevs. (Som nyutnämnd minister anklagades hon för kulturell appropriering, för sina dreadlocks. Att hon svarade att ”det är en viktig diskussion” får antas ha berott på dåvarande tidsanda.)

Det är svårt att höra vare sig Lind eller Helldén låta som fartblinda identitetspolitiker. Efter det amerikanska valresultatet behöver de inte ens känna pressen.