Ny film om Jesus slår kassarekord
Bibliska filmer kan rädda Hollywood - om filmskaparna vågar ta ut svängarna, skriver Samuel Mesterton.
Toppbild: TT/Wikicommons
Steven Spielberg har hyllat Tom Cruise för att ha räddat biofilmen. Inga jämförelser i övrigt, men kanske får Jesus från Nasaret inom kort uppleva samma tacksamhet från Hollywood. Mitt i ond och bråd biodöd har Guds son återuppstått på USA:s box office-listor denna påsk, och visar att berättelser genomsyrade av kristna värden lockar publik.
I den animerade "King of Kings" berättar Charles Dickens, via Kenneth Branaghs röst, om Jesu liv för sin son Walter. Filmen, baserad på Dickens barnbok ”The Life of Our Lord”, hade premiär i USA förra veckan. Den har lockat rekordpublik för en biblisk animerad film, spelade in 23,8 miljoner dollar under de första fem dagarna och har redan överträffat ”Prinsen av Egypten” från 1998. Många kändisar har lånat ut sina röster, som Uma Thurman och Pierce Brosnan.
Den som kan sin bibeldramatik vet att Jesusfilmer är notoriskt slätstrukna. Åtminstone när filmskapare, rädda för kristna, inte vågar ta ut svängarna. Tittare som granskar varenda bildruta efter fel bidrar till en konventionell Jesus, mer polerad profet än människa.
Fråga Martin Scorsese vad kristna fundamentalister tyckte om hans ”Kristi sista frestelse” 1988, där Willem Dafoe brottas med tvivel som en ytterst mänsklig Jesus.
Men det finns Jesusfilmer som är djärva utan att stoppas av väckelsekristet raseri och som fyller biofåtöljer. Mel Gibsons "The Passion of the Christ"(2004) förvandlar evangeliet till en brutal skräckberättelse. Jim Caviezels Jesus utsätts för så grov misshandel att man tittar skärrat med ett öga under merparten av filmens 127 minuter. Gibsons tortyrfest backades av kyrkor och blev en dundersuccé.
Medan Gibson är besatt av våld, gör William Wyler motsatsen i "Ben-Hur"(1959). Jesus ansikte syns aldrig, och under korsfästelsen filmas endast hans följares plågade reaktioner. Greppet uppskattades av massorna och filmen kammade hem 11 Oscarstatyetter.
Monty Pythons satir ”Life of Brian”, om en man som blir förväxlad med Jesus, väckte anstöt och förbjöds i Norge 1979 – men idag sjunger även bokstavstroende med under filmhistoriens mest omtalade korsfästelsescen. Och alla som har varit tonåring har åtminstone en gång suttit förtrollad framför Norman Jewisons ”Jesus Christ Superstar” från 1973, som förvandlar Jesus till hippie i en färgsprakande rockopera i Negevöknen.
Om nya Jesusfilmer som ”King of Kings” börjar likna ”normala” Hollywoodproduktioner kan man tala om en pånyttfödelse för kristen film. Det är inte den enda bibliska berättelsen på den amerikanska biotoppen just nu; när fjärde säsongen av serien ”The Chosen”, som följer Jesu liv och lärjungar, gick upp på bio vallfärdade amerikanska besökare.
Och här är ännu ett tecken på människosonens filmiska kraft 2025: I sommar spelar Mel Gibson in ”The Resurrection of the Christ”. Nu väntar vi bara på att Ruben Östlund castar Carola Häggkvist som Maria Magdalena.
Samuel Mesterton är kulturjournalist och nöjesskribent
Steven Spielberg har hyllat Tom Cruise för att ha räddat biofilmen. Inga jämförelser i övrigt, men kanske får Jesus från Nasaret inom kort uppleva samma tacksamhet från Hollywood. Mitt i ond och bråd biodöd har Guds son återuppstått på USA:s box office-listor denna påsk, och visar att berättelser genomsyrade av kristna värden lockar publik.
I den animerade ”King of Kings” berättar Charles Dickens, via Kenneth Branaghs röst, om Jesu liv för sin son Walter. Filmen, baserad på Dickens barnbok ”The Life of Our Lord”, hade premiär i USA förra veckan. Den har lockat rekordpublik för en biblisk animerad film, spelade in 23,8 miljoner dollar under de första fem dagarna och har redan överträffat ”Prinsen av Egypten” från 1998. Många kändisar har lånat ut sina röster, som Uma Thurman och Pierce Brosnan.
Den som kan sin bibeldramatik vet att Jesusfilmer är notoriskt slätstrukna. Åtminstone när filmskapare, rädda för kristna, inte vågar ta ut svängarna. Tittare som granskar varenda bildruta efter fel bidrar till en konventionell Jesus, mer polerad profet än människa.
Fråga Martin Scorsese vad kristna fundamentalister tyckte om hans ”Kristi sista frestelse” 1988, där Willem Dafoe brottas med tvivel som en ytterst mänsklig Jesus.
Men det finns Jesusfilmer som är djärva utan att stoppas av väckelsekristet raseri och som fyller biofåtöljer. Mel Gibsons ”The Passion of the Christ”(2004) förvandlar evangeliet till en brutal skräckberättelse. Jim Caviezels Jesus utsätts för så grov misshandel att man tittar skärrat med ett öga under merparten av filmens 127 minuter. Gibsons tortyrfest backades av kyrkor och blev en dundersuccé.
Medan Gibson är besatt av våld, gör William Wyler motsatsen i ”Ben-Hur”(1959). Jesus ansikte syns aldrig, och under korsfästelsen filmas endast hans följares plågade reaktioner. Greppet uppskattades av massorna och filmen kammade hem 11 Oscarstatyetter.
Monty Pythons satir ”Life of Brian”, om en man som blir förväxlad med Jesus, väckte anstöt och förbjöds i Norge 1979 – men idag sjunger även bokstavstroende med under filmhistoriens mest omtalade korsfästelsescen. Och alla som har varit tonåring har åtminstone en gång suttit förtrollad framför Norman Jewisons ”Jesus Christ Superstar” från 1973, som förvandlar Jesus till hippie i en färgsprakande rockopera i Negevöknen.
Om nya Jesusfilmer som ”King of Kings” börjar likna ”normala” Hollywoodproduktioner kan man tala om en pånyttfödelse för kristen film. Det är inte den enda bibliska berättelsen på den amerikanska biotoppen just nu; när fjärde säsongen av serien ”The Chosen”, som följer Jesu liv och lärjungar, gick upp på bio vallfärdade amerikanska besökare.
Och här är ännu ett tecken på människosonens filmiska kraft 2025: I sommar spelar Mel Gibson in ”The Resurrection of the Christ”. Nu väntar vi bara på att Ruben Östlund castar Carola Häggkvist som Maria Magdalena.
Samuel Mesterton är kulturjournalist och nöjesskribent