Ogenomtänkt vevande av energiministern

Anfall är inte alltid bästa försvar. Särskilt inte i den komplexa energipolitiken där en viss ödmjukhet och eftertänksamhet kan vara på sin plats. Mot den bakgrunden framstår näringsminister Ebba Buschs vevande i frågan på senare tid som ogenomtänkt eller rentav barnsligt. Hon har gått till angrepp mot Tysklands ”vansinniga” energipolitik, mot Norges ”katastrofala” förslag att klippa elkablarna till Danmark och mot regeringens egna expertmyndigheters kritik av kärnkraftsutredningens förslag (de viftades bort som ”åsikter”). 

Energifrågan är full av målkonflikter och alla stora beslut är mättade av det som den österrikisk-amerikanske författaren Peter Drucker benämnde ”the law of unintended consequences”. Tysklands ”Energiewende” och beslutet att stänga ner kärnkraften, öka sitt beroende av rysk naturgas och storsatsa på vind- och solkraft ter sig exempelvis i dagens ljus som stolligt. Konsekvenserna av det spiller dessutom över på omgivningen, inklusive Sverige. Finska Fortums närmast fatala felsteg med förvärvet av tyska Uniper, som ju också är en stor aktör på den svenska elmarknaden, är ett annat exempel. 

Även Vattenfall har trampat på några rejäla ekonomiska minor genom åren. Förvärvet av holländska Nuon är möjligen den sämsta affären i Sveriges historia och ägarna – läs skattebetalarna - fick stå för notan på uppemot 100 miljarder kronor. Mindre uppmärksamhet har försäljningen av Vattenfalls tyska brunkolsverksamhet fått. Bolaget tog då en förlust på 40 miljarder kronor när dotterbolaget Leag såldes till ett tjeckiskt konsortium för i runda slängar 0 kronor, inklusive en kassa på 15 miljarder kronor som de nya ägarna fick ta över.  Det är nog svårt – även på global nivå – att hitta en bättre affär för köparen. Och sämre för säljaren. Efter försäljningen 2015 har nämligen tysk brunkol, som har lägst marginalkostnad av alla fossila bränslen, varit extremt lönsamt. Dessutom ter det sig allt mer osannolikt att denna kraftkälla kommer att vara avvecklad till 2030 som tidigare beslutats.

Stängningen av fyra svenska kärnkraftsreaktorer i Ringhals respektive Oskarshamn, har å andra sidan varit företagsekonomiskt välmotiverat för Vattenfall och övriga ägare, även i efterhand. Konsekvensen blev ju att elpriserna i Sverige steg rejält, i synnerhet i elområde 3 och 4 och ägarna fick därmed högre lönsamhet sin övriga svenska kraftproduktion. Samhällsekonomiskt har det däremot varit ett rejält fiasko.

Att Ebba Busch inte förstår att den föreslagna subventionen till ny kärnkraft - framför allt det garanterade minimipriset - kommer att lägga en tjock våt filt över alla andra investeringar i ny kraftproduktion, visar på bristande insikt i energimarknadens funktion och historik. För som i all processindustri finns det en stor risk att stora kapacitetsökningar leder till att priser och lönsamhet kollapsar om efterfrågan inte blir som man prognostiserat och en stor aktör samtidigt har ett garanterat pris för sin produktion. Så var det när den svenska kärnkraften byggdes ut på sjuttio- och åttiotalet, även om den reglerade prissättningen då ledde till att kostnaderna kunde spridas ut. Den massiva och ”marknadsdrivna” utbyggnaden av svensk vindkraft subventionerades genom så kallade elcertifikat och spelar i samma division. 

Och att energiministern dessutom kritiserar Norge för att vilja klippa kablarna till Danmark, samtidigt som den svenska regeringen vill stoppa utbyggnaden av en ny kabel till Tyskland, är svårt att benämna som något annat än hyckleri.