Om en moderat inte står ut med SD kanske han ska byta parti?
Moderat i spagat famlar efter lösning.
Det är inte riktigt lika illa som det verkar. Om MUF-ordföranden Douglas Thor verkligen hade kallat sin partistyrelse – som han förresten själv sitter i – rasister, som Expressens rubrik antyder, hade det varit explosivt. Men det är inte det han säger. Det han säger är det här:
– Om de inte gillar oss för att vi samarbetar med SD, som de tycker är rasister, då spelar det ingen roll om vi är gröna, sköna eller alkoholliberaler.
Moderaterna har fått det svårt med storstadsborna, särskilt kvinnor, som tycker att SD är rasister. Det Thor ger uttryck för är alltså en kombination av gårdagens nyheter och en refräng som varit välkänd i åtminstone tio år.
Det är precis här man kan hitta bubblande missnöje i Moderaterna, om man vill finna det: stad mot land och i viss mån män mot kvinnor. Och visst begriper man storstadsmoderaternas frustration. Christofer Fjellner, hemkommen från EU-parlamentet, hade säkert trott och hoppats på en ministerpost. I stället fick han ta över Stockholm. Vanligtvis ett hedersuppdrag med en stor och ofta växande väljarskara, men kinkigare nu. Inte bara på grund av Sverigedemokraterna – regionmoderaternas hantering av sjukvården smittade också – men till stor del på grund av Sverigedemokraterna.
Egentligen är det en oönskad effekt av tidigare framgång. När Moderaterna växte och attraherade nya väljargrupper byggde de helt enkelt in de motsättningar som präglar hela valmanskåren i sitt eget parti. Är valmanskåren splittrat i stad och land kommer även Moderaterna att vara det. Går män och kvinnor i allmänhet åt olika håll politiskt, gör de det också i Moderaterna. Och splittrar Sverigedemokraterna, splittrar de även Moderaterna.
Hur löser man det? Inte med glatt humör och alkoholliberalism, menar Douglas Thor:
”Lösningen är i stället, menar Douglas Thor, att vara tydliga med att Moderaterna samarbetar med SD för att genomföra förändringar, inte för att man nödvändigtvis gillar partiet.”
Aha.
Vägen framåt, för att ge det hela lite konkret form, är alltså att Moderaterna blir mer som Liberalerna. Partiet behöver hitta ett sätt att samarbeta med SD, samtidigt som de berättar hur illa de tycker om SD. Kanske genom att ha en ständig intern debatt om frågan, som ger ganska lite tid över till annat.
Ett annat alternativ är förstås att acceptera att Sverige nu har tre, inte två, stora partier. Och att förklara det för väljarna, inklusive kvinnliga storstadsväljare. Ska politiken fungera behöver de lära sig samexistera med manliga landsbygdsbor, snarare än att slänga invektiv efter dem.
Och visst: det är sant åt båda hållen, men landsbygdsbor vet sedan länge att de måste hitta kompromisser med stockholmarna. De har inte haft något val.
Jag känner för stackars Douglas Thor, som blir avspisad av storstadskvinnor när han ger sig ut på kampanj. Men längtar han efter att bli mer kluven kanske han helt enkelt ska bli liberal.
Det är inte riktigt lika illa som det verkar. Om MUF-ordföranden Douglas Thor verkligen hade kallat sin partistyrelse – som han förresten själv sitter i – rasister, som Expressens rubrik antyder, hade det varit explosivt. Men det är inte det han säger. Det han säger är det här:
– Om de inte gillar oss för att vi samarbetar med SD, som de tycker är rasister, då spelar det ingen roll om vi är gröna, sköna eller alkoholliberaler.
Moderaterna har fått det svårt med storstadsborna, särskilt kvinnor, som tycker att SD är rasister. Det Thor ger uttryck för är alltså en kombination av gårdagens nyheter och en refräng som varit välkänd i åtminstone tio år.
Det är precis här man kan hitta bubblande missnöje i Moderaterna, om man vill finna det: stad mot land och i viss mån män mot kvinnor. Och visst begriper man storstadsmoderaternas frustration. Christofer Fjellner, hemkommen från EU-parlamentet, hade säkert trott och hoppats på en ministerpost. I stället fick han ta över Stockholm. Vanligtvis ett hedersuppdrag med en stor och ofta växande väljarskara, men kinkigare nu. Inte bara på grund av Sverigedemokraterna – regionmoderaternas hantering av sjukvården smittade också – men till stor del på grund av Sverigedemokraterna.
Egentligen är det en oönskad effekt av tidigare framgång. När Moderaterna växte och attraherade nya väljargrupper byggde de helt enkelt in de motsättningar som präglar hela valmanskåren i sitt eget parti. Är valmanskåren splittrat i stad och land kommer även Moderaterna att vara det. Går män och kvinnor i allmänhet åt olika håll politiskt, gör de det också i Moderaterna. Och splittrar Sverigedemokraterna, splittrar de även Moderaterna.
Hur löser man det? Inte med glatt humör och alkoholliberalism, menar Douglas Thor:
”Lösningen är i stället, menar Douglas Thor, att vara tydliga med att Moderaterna samarbetar med SD för att genomföra förändringar, inte för att man nödvändigtvis gillar partiet.”
Aha.
Vägen framåt, för att ge det hela lite konkret form, är alltså att Moderaterna blir mer som Liberalerna. Partiet behöver hitta ett sätt att samarbeta med SD, samtidigt som de berättar hur illa de tycker om SD. Kanske genom att ha en ständig intern debatt om frågan, som ger ganska lite tid över till annat.
Ett annat alternativ är förstås att acceptera att Sverige nu har tre, inte två, stora partier. Och att förklara det för väljarna, inklusive kvinnliga storstadsväljare. Ska politiken fungera behöver de lära sig samexistera med manliga landsbygdsbor, snarare än att slänga invektiv efter dem.
Och visst: det är sant åt båda hållen, men landsbygdsbor vet sedan länge att de måste hitta kompromisser med stockholmarna. De har inte haft något val.
Jag känner för stackars Douglas Thor, som blir avspisad av storstadskvinnor när han ger sig ut på kampanj. Men längtar han efter att bli mer kluven kanske han helt enkelt ska bli liberal.