Om inte alla gör som C är demokratin snart ett minne blott
Gamla medarbetare till Fredrik Reinfeldt anser att demokratin är på väg att avskaffas. Det måste vara så, för annars har de varit upprörda i onödan ända sedan 2014.
Toppbild: TT
Som alla vet är det denna vecka som jorden går under, alternativt inte går under. Så snart amerikanerna bestämt sig för hur de vill ha det, kommer de att meddela oss. Kanske har det redan skett, om du läser detta i slutet av veckan. Men själv går jag ännu i väntans tider och tänkte fördriva vad som kanske är de sista timmarna för vår civilisation med att ägna mig åt ett mycket mindre haveri, som dessutom pågått i ett decennium.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det finns en liten, men fascinerande folkspillra som då och då ger sig till känna i offentligheten. Den är upprörd och har varit det i tio år, sedan hösten 2014, då Fredrik Reinfeldt förlorade valet. Av och till har den försökt lugna ned sig, men det händer alltid något som gör den upprörd igen. Oftast ännu mer upprörd än tidigare.
Att Decemberöverenskommelsen sprack hösten 2015 var en sådan sak. Eller att Januariavtalet sades upp sommaren 2021. Tidöavtalet 2022 gjorde den här folkspillran riktigt indignerad.
Det som förenar folkspillran, förutom upprördheten, är att den på ett eller annat sätt jobbade för regeringen Reinfeldt, eller för något av partierna som satt i regeringen Reinfeldt. Och de där åtta åren mellan 2006 och 2014 – det är folkspillran ense om – var en verklig guldålder. Sverige har aldrig styrts bättre, justare eller anständigare än då.
Det var, om ni glömt det, den regering som avvecklade försvaret, gjorde upp med Miljöpartiet om migrationen och lade ut utrikespolitiken på entreprenad till Carl Bildt.
Hursomhelst, sedan 2014 har Sverige varit en besvikelse för den här folkgruppen och den kan inte låta bli att återkomma till det, om och om igen. Moa Berglöf, tidigare sakkunnig hos Reinfeldt och nu professionell dissident, är ett exempel. Ulrica Schenström, tidigare statssekreterare hos Reinfeldt, ett annat. Ola Spännar, en gång kommunikationschef i Annie Lööfs Centerparti, ett tredje, även om han blivit så upprörd på Sverige att han flyttat till Berlin.
Det finns ett naturligt parti för den här folkspillran och det är förstås Centern. Det är för Centerpartiets partipolitiskt obundna tankesmedja Fores som Schenström jobbar. Moa Berglöf talade om att byta parti till Centern redan 2017.
Att upprätthålla sin upprördhet i ett helt decennium är ingen enkel sak, men det hjälper antagligen att vara centerpartist. Det är trots allt ett parti som är så frustrerat av att inga andra partier begriper hur fel de har, att det bundit sig för att bilda regering med partier som det är djupt oense med. Sådant hjälper om man vill hålla sin upprördhet vid liv. Men efter tio år krävs ändå något mer. Till exempel några bevis för att man verkligen haft anledning att vara upprörd så länge.
Det är här vi kommer till Ulrica Schenströms senaste analys av vår nordiska jämmerdal. Den publicerades i form av en kolumn.
”Det har gått drygt två år sedan riksdagsvalet som innebar att en för Sverige på förhand hävdad otänkbar konstellation intog regeringsställning”, börjar Schenström och fortsätter: ”Om skadan som den här tiden har åstadkommit på den liberala demokratin går att reparera, det får framtiden utröna”.
Schenström verkar inte särskilt optimistisk för ”de antidemokratiska förslagen har haglat ur det ovädersmoln som stavas Tidösamarbetet”.
Det var ju precis det här som Schenström, Berglöf, Spännar och alla de andra i den här folkspillran varnade för, redan 2014: om inte alla gör som Centern är demokratin snart ett minne blott.
Och nu är vi alltså där. Den liberala demokratin är på god väg att falla. Vår auktoritära regering förslavar oss med sin antidemokratiska politik.
Känner ni igen er? Inte?
Men det måste ju vara sant. Annars börjar den här decennielånga upprördheten verka lite löjlig, eller hur?
***
