Opinionschock i Storbritannien
De brittiska väljarna är egentligen inte ombytliga. En röst på Reform UK är just nu det tydligaste sättet att ge etablissemanget en näsbränna, skriver Johan Hakelius.
Egentligen visste Labour om det. I valet förra året överröstade det öronbedövande skramlet när Torypartiet föll samman Labourpartiets rostiga gnissel, men fakta fanns där för alla som var intresserade.
Ja, Labour fick en majoritet på 174 ledamöter. De kunde skicka fler ledamöter till parlamentet än de gjort sedan Stanley Baldwin. Men Labours del av väljarkåren, knappt 34 procent, var lägre än något majoritetsparti i brittisk historia. Det brittiska valsystemet har helt enkelt aldrig varit mindre proportionellt än i valet 2024. Och Labour fick faktiskt en halv miljon färre röster i detta val än i katastrofvalet 2019, då Boris Johnson sopade mattan med Jeremy Corbyn.
Så ingen har egentligen någon anledning att bli förvånad, nu när Nigel Farages Reform UK för första gången är större, 25 procent, än både Labour, 24 procent, och Tories, 21 procent, i YouGovs opinionsmätning. Boris Johnsons succéval berodde i mycket på att arbetarväljare ogillade det nya, storstadsradikala Labourpartiet. Keir Starmers framgång på att breda väljargrupper kände avsmak för Torypartiet. Folk röstade mot något, snarare än för något.
Men de brittiska väljarna är egentligen inte ombytliga. De har i åratal röstat för att ”stick it to the man” — ge etablissemanget en näsbränna — och nu är Reform det tydligaste sättet att göra det.
Kanske börjar det sjunka in att det här inte bara är något man kan vänta ut.
Alltför ofta har Farage och hans parti, oavsett vad det hetat, beskrivits som ett slags externaliserat internproblem för Torypartiet. Det var länge sedan det var sant. De som sympatiserar med Reform toppar i åldersgruppen mellan 50 och 65, bland män och i arbetarklass. I den breda arbetarklassgruppen är nu Reform största parti. Näst största parti är Tories. Först på tredje plats kommer Labour. Reforms kärntrupper brukade vara Labours kärntrupper. De har förlorat dem.
Mönstret är välkänt från andra länder. Det handlar i grund och botten om ett politiskt etablissemang som förlorat förmågan att vinna mindre urbana och sofistikerade gruppers lojalitet. Och som sedan betraktar resultatet av sin oförmåga med storögd förundran och harmset förakt.
The Observer rapporterade nyligen att Labours egna valkretsmodeller visade att Reform skulle få 76 platser i parlamentet om det var val idag och att 60 av de platserna skulle tas från Labour. Med bara en aningen större omorientering bland väljarna skulle Reform kunna få 169 platser, nästan 50 fler än Tories har i dag. Nu ska sannolikt inget parlamentsval hållas förrän 2029, men redan i maj i år sker lokalval. Och Labour kämpar emot sig själv, när partiet ska hitta tillbaka till sina gamla sympatisörer.
Den nyhet som dominerade om Labour, samtidigt som YouGovs opinionsmätning presenterades, var att vice premiärminister Angela Rayner vill skärpa lagstiftningen kring vad som räknas som islamofobi.
Egentligen visste Labour om det. I valet förra året överröstade det öronbedövande skramlet när Torypartiet föll samman Labourpartiets rostiga gnissel, men fakta fanns där för alla som var intresserade.
Ja, Labour fick en majoritet på 174 ledamöter. De kunde skicka fler ledamöter till parlamentet än de gjort sedan Stanley Baldwin. Men Labours del av väljarkåren, knappt 34 procent, var lägre än något majoritetsparti i brittisk historia. Det brittiska valsystemet har helt enkelt aldrig varit mindre proportionellt än i valet 2024. Och Labour fick faktiskt en halv miljon färre röster i detta val än i katastrofvalet 2019, då Boris Johnson sopade mattan med Jeremy Corbyn.
Så ingen har egentligen någon anledning att bli förvånad, nu när Nigel Farages Reform UK för första gången är större, 25 procent, än både Labour, 24 procent, och Tories, 21 procent, i YouGovs opinionsmätning. Boris Johnsons succéval berodde i mycket på att arbetarväljare ogillade det nya, storstadsradikala Labourpartiet. Keir Starmers framgång på att breda väljargrupper kände avsmak för Torypartiet. Folk röstade mot något, snarare än för något.
Men de brittiska väljarna är egentligen inte ombytliga. De har i åratal röstat för att ”stick it to the man” — ge etablissemanget en näsbränna — och nu är Reform det tydligaste sättet att göra det.
Kanske börjar det sjunka in att det här inte bara är något man kan vänta ut.
Alltför ofta har Farage och hans parti, oavsett vad det hetat, beskrivits som ett slags externaliserat internproblem för Torypartiet. Det var länge sedan det var sant. De som sympatiserar med Reform toppar i åldersgruppen mellan 50 och 65, bland män och i arbetarklass. I den breda arbetarklassgruppen är nu Reform största parti. Näst största parti är Tories. Först på tredje plats kommer Labour. Reforms kärntrupper brukade vara Labours kärntrupper. De har förlorat dem.
Mönstret är välkänt från andra länder. Det handlar i grund och botten om ett politiskt etablissemang som förlorat förmågan att vinna mindre urbana och sofistikerade gruppers lojalitet. Och som sedan betraktar resultatet av sin oförmåga med storögd förundran och harmset förakt.
The Observer rapporterade nyligen att Labours egna valkretsmodeller visade att Reform skulle få 76 platser i parlamentet om det var val idag och att 60 av de platserna skulle tas från Labour. Med bara en aningen större omorientering bland väljarna skulle Reform kunna få 169 platser, nästan 50 fler än Tories har i dag. Nu ska sannolikt inget parlamentsval hållas förrän 2029, men redan i maj i år sker lokalval. Och Labour kämpar emot sig själv, när partiet ska hitta tillbaka till sina gamla sympatisörer.
Den nyhet som dominerade om Labour, samtidigt som YouGovs opinionsmätning presenterades, var att vice premiärminister Angela Rayner vill skärpa lagstiftningen kring vad som räknas som islamofobi.
