Förr korresponderade Jönssonligan med sin samtid

För varje rulle blir Jönssonligan alltmer ett eget universum och ett nästan slutet referenssystem, som går runt på pur nostalgi.

Text:

Toppbild: Johan Paulin, FLX/Pressbild SF Studios

Toppbild: Johan Paulin, FLX/Pressbild SF Studios

Det fanns ett kriminellt gäng som hela Sverige brukade heja på. Jönssonligan är den kvartett av missanpassade och klantiga tjuvar som gång efter gång, decennium efter decennium försökt planera, tajma och genomföra den stora kuppen. Och som vi har önskat att de skulle lyckas.  

Det började 1981 och pågår ännu. Alldeles nyss hade den senaste filmen, den elfte i ordningen, premiär: Jönssonligan kommer tillbaka. Parallellt med filmen utkom boken Jönssonligan. Kupper, krut och kamratskap (Pug Förlag). Här tecknar kulturskribenten och författaren Linus Kuhlin ligans släktträd med förgreningar till Frankrike och Danmark. Förlagorna heter Les Pieds Nickelés respektive Olsen-banden. Boken bjuder lustfylld läsning om ett fenomen som säger mycket om den epok som den svenska versionen tillkom i. Kanske förklarar denna historia också varför storhetstiden är förbi.  

Stommen är ett udda kollektiv bestående av Sickan, Vanheden, Dynamit-Harry och Doris. Allt de har är varandra.  Med gemensamma krafter försöker de blåsa krösusen Wall-Enberg, ligans ärkerival. Wall-Enberg är ond på riktigt, till skillnad från Jönssonligan. Han är den råa och känslokalla storfinansen personifierad. Ligans medlemmar däremot, är som de flesta av oss: halvmisslyckade enslingar som lever på drömmen om att någon gång ta revansch. De ikoniska filmer som spelades in under 1980-talet är fyllda av tidsmarkörer. Det är oljeshejker, MasterCard, ryska u-båtar och datachips. För att inte tala om IKEA eller om Mallorca, svenskarnas charterresmål numero uno. Ön är spelplats för en hel film.  

Men medan de första filmerna korresponderar med sin samtid, kommunicerar de senare främst med förlagorna i Jönsson-serien. Skratt, igenkänning och trovärdighet bygger på upprepade anspelningar till händelser, repliker eller manér i de tidiga filmerna. För varje rulle blir Jönssonligan alltmer ett eget universum och ett nästan slutet referenssystem, som går runt på pur nostalgi. På samma vis blir den tid som de senare berättelserna utspelar sig i diffus och tillbakablickande. Det är gamla telefoner och tv-apparater, kläder, smink och frisyrer som minner mer om sextiotal än om år 2020. I Jönssonland håller Vanheden fortfarande fram ett visitkort som en tveksam statussymbol. 

Men i ”Jönssonligan kommer tillbaka” händer något. Här planeras ett megatillslag mot Naturhistoriska museet. Ligan ska denna gång stjäla ett komplett dinosaurie-skelett och sälja det till knösen Wall-Enberg. Kriminella element i cahoots med rovkapitalismen för en stöt mot det allmänna! Det är månne något ett riktigt kriminellt gäng kan drista sig till, men det är sannerligen inte något vår Jönssonliga skulle göra upp en plan för. Nej, nu håller jag på polisen. 

Anna-Karin Wyndhamn är fil. dr i pedagogiskt arbete och verksam vid Göteborgs universitet. Driver podden ”Under all kritik”.

Text:

Toppbild: Johan Paulin, FLX/Pressbild SF Studios