Påskupploppen fortfarande ett öppet sår

Det liknande ett mirakel, det som inträffade under påsken 2022. Vid kravallerna i Linköping, Norrköping, Örebro, Rinkeby, Landskrona och Malmö skadades hundratals personer – nästan bara poliser – men ingen omkom trots alla livsfarliga situationer som uppstod.

Men vad var bakgrunden till det som hände? Och är allt bra nu?

I en rapport skriven för Myndigheten för Psykologiskt Försvar beskriver Magnus Ranstorp och Linda Ahlerup sambanden mellan upploppen och LVU-kampanjerna som under 2021 och 2022 riktades mot invandrargrupper i Sverige. Kampanjerna bedrevs framför allt av aktörer utomlands som var baserade i Egypten eller hade kopplingar dit. De gick ut på att sprida falsk information om att myndigheter i Sverige kidnappar muslimska barn. Dessutom spreds förvrängda beskrivningar av Rasmus Paludan och andra agitatorers skändningar av koranen. Polisen påstods skydda koranbränningarna – inte demonstrations- eller yttrandefriheten. Det bidrog till en vrede som dämdes upp över tid och som svämmade över i påskkravallerna.

Men nu är det lugnare. Eller?

Även om påskupploppen inte har upprepats så finns det en grupp som är viktig i sammanhanget och som bara har blivit mer utsatt sedan dess. I desinformationskampanjerna var det främst socialtjänsten som påstods vara förövare. Spetsen riktades mot socialsekreterarna. Det är ett kvinnodominerat yrke som kräver drygt tre års utbildning men där det är få som har utbildats för att möta dagens arbetssituation.

Pratar man med personer som arbetar i socialtjänsten och läser undersökningar som handlar om socialsekreterarnas arbetsmiljö, så förstår man att problemen som bidrog till påskravallerna bara är en del av något större som har fortsatt.

Utöver allt som påverkanskampanjerna medförde i form av försvårat arbete för socialtjänsten, så utsätts socialsekreterarna allt mer för hot och våld från grovt kriminella aktörer. Det sker vid möten inne på socialtjänstens kontor, men även på andra platser. 70 procent av medlemmarna i Sveriges Socionomers Riksförbund som arbetar i utsatta områden har råkat ut för hot och våld under det senaste året.

Socialsekreterarna filmas på väg till och från jobbet. De själva och deras familjer utsätts för dödshot via telefon. Däcken på deras bilar skärs sönder på parkeringarna för att någon vill visa vem som bestämmer och vad som kommer att hända om ’fel’ beslut tas i pågående ärenden. Det ska nämnas att även Migrationsverkets anställda är särskilt utsatta.

Därför är det välkommet med en ny lagstiftning som ska motverka just våld, hot och trakasserier som riktas mot offentliganställda. I januari föreslog en utredning åtgärder som nu har fått brett stöd av remissinstanserna. Straffen ska skärpas, fler saker blir kriminaliserade, som förolämpning av tjänsteman.

Bland annat finns förslaget att beslut ska kunna anonymiseras, så att de inte kan härledas till den eller de tjänsteman som har hanterat ärendet.

Det är steg i rätt riktning, men det är tveksamt om det räcker. Det är fortfarande den som utsätts för brott som måste stå som målsägare i en anmälan. Risken är stor att den socialsekretererare som anmäler en händelse om hot eller våld blir ännu mer utsatt för hot och våld. Det sprider rädsla och det i sin tur kan leda till en tystnadskultur. Det finns dessutom exempel på att anställda är rädda för att stämplas som rasister av kolleger om de beskriver våld och hot med känsliga termer som exempelvis ”hedersrelaterat.”

Människor som på samhällets uppdrag försöker skydda de mest utsatta har omringats av fiender. Att vi just nu inte ser nya påskupplopp inträffa betyder inte att de bakomliggande problemen är lösta. De finns kvar.

Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala Universitet