Domstolarna har förlorat kontakten med rättsmedvetandet

Det är drygt två år sedan mordet på köpcentret Emporia i Malmö. I går sänkte hovrätten straffet för den man som tingsrätten tidigare dömt för anstiftan av mord. I stället för livstid får han nu 15 år och sex månader för medhjälp till mord. Två kvinnor som varit inblandade får också sänkta straff och hovrätten upphäver utvisningsbeslutet för en av kvinnorna, eftersom en utvisning inte anses vara ”oundgängligen nödvändig för allmän säkerhet”.

Att delta i planlagt mord är alltså inget som nödvändigtvis räcker för att bli utkastad ur Sverige.

Det ska sägas att hovrätten också fäller en inblandad man som friades i tingsrätten, men om vi lyfter blicken en aning finns ändå ett mönster.

För fyra år sedan mördades en ung man i Helsingborg. Tingsrätten dömde tre män till livstid och en till fängelse i elva år och nio månader. Hovrätten – densamma som i exemplet ovan – friade alla fyra i förra veckan.

Veckan dessförinnan friade samma hovrätt en 38-årig livsstilskriminell, som redan tidigare suttit inne för mord, för anstiftan till mord på en 70-åring i Åstorp. Tingsrätten hade fällt, liksom den fällde en 21-åring för anstiftan av samma mord. Hovrätten sänkte 21-åringens straff och dömde honom i stället till medhjälp till mord.

Samma vecka prövades målet med springnotan på Malmökrogen Atmosfär, där en grupp gäster på juldagen struntade i att betala de 82 000 kronor de var skyldiga. Gästerna tillhör en känd romsk liga som satt i system att registrera ideella föreningar, som de använder för att beställa varor och tjänster utan att betala. Fem personer dömdes i tingsrätten. Två av dem fick sina domar prövade av hovrätten. Den ena fick sänkt straff från fängelse till skyddstillsyn. Den andra fick en dom om utvisning upphävd.

Och så vidare.

Filosofiprofessorn Per Bauhn skrev redan för fem år sedan om de orimligt höga beviskraven i svensk rätt. I fall efter fall verkar svenska jurister kräva att bevisningen måste stilla orimligt tvivel, snarare än rimligt tvivel, för att ge en fällande dom. Inte särskilt mycket verkar ha ändrats sedan dess. Få jurister vill tala om saken och tvingas de att göra det spelar de genast ut kortet att alla resonemang av det här slaget är ett hot mot rättssäkerheten. Men Sverige är inte världens enda rättsstat. Det finns gott om exempel på rättsstater där bevisvärderingen är en annan än i Sverige. Man måste kunna diskutera och kritisera praxis i svenska domstolar.

Det kan rent av vara så att orimliga beviskrav i svenska domstolar leder till en urholkad rättsstat, för när domstolarna upplevs som verklighetsfrämmande ökar kraven på skärpta och nya lagar. Politiker hetsas att försöka kompensera för domstolarnas orimliga bedömningar, som förlorat kontakten med rättsmedvetandet. Är det inte dags att börja tala om lagarnas tillämpning, inte bara deras tillkomst?