Poliserna blev emotionella när jag kallade dem feminiserade
Erik J Olsson analyserar reaktionerna som hans synpunkter på polisinsatsen i Örebro har väckt.
Toppbild: Jessica Gow / TT / Montage
I en nyhetskommentar i Fokus och en intervju i Expressen har jag rest frågor om polisens agerande under masskjutningen i Örebro. Gärningsmannen kunde relativt obehindrat fortsätta skjuta civila trots att polisens officiella strategi vid pågående dödligt våld (PDV) är att konfrontera gärningsmannen.
Sverige har 35 procent kvinnliga poliser, där trenden går mot 50-50. Detta i ett yrke som traditionellt ansetts kräva manliga dygder. En större andel kvinnor gör att typiskt kvinnliga värderingar och förhållningssätt får större genomslag, enligt organisationsforskningen. Det leder till att vissa män inte längre känner igen sig och lämnar organisationen. De män som blir kvar är mer anpassbara till ett kvinnligt perspektiv.
Kvinnor är enligt samstämmig forskning generellt mindre benägna än män att ta risker. En allt större andel kvinnor kan därför leda till en poliskår som i skarpt läge främst värnar medarbetarnas arbetsmiljö. För att ställa saken på sin spets: vem kan kräva av en ung kvinnlig polis att hon ska lämna barnen på dagis för att sedan gå till jobbet och hamna i en PDV-situation? Med detta sagt finns det självklart polisiära uppgifter för vilka kvinnor är mer lämpade än män, inte minst på grund av kvinnors större kommunikativa förmåga.
Det är således ingen orimlig tanke att det vi bevittnade i Örebro var den yttersta konsekvensen av poliskårens feminisering – som i så fall nått en punkt där den hotar polisens våldsmonopol och börjat bli samhällsfarlig.
Nu kanske läsaren tror att företrädare för polisväsendet mottagit mina varnande ord med intresse och tacksamhet. Det stämmer inte riktigt. Polisförbundets ordförande Katharina von Sydow säger till Expressen att ”retoriken är skrämmande och hör hemma i ett annat sekel”. Hon får frågan om hon inte delar min uppfattning att polisen idag premierar andra värden än traditionellt manliga karaktärsdrag. Hennes svar:
- Jag vet inte vad ett manligt karaktärsdrag är om jag ska vara uppriktig. Olika män är olika och olika kvinnor är olika. När det gäller polisutbildningen så får män och kvinnor samma utbildning, säger hon.
I stället framhåller von Sydow vikten av polisens mångfaldsarbete:
– Polisen ska spegla samhället. Det ska finnas kvinnor, män, från olika kulturella bakgrunder och så vidare. Det är viktigt för legitimiteten som poliskår, fortsätter hon.
Även polisprofilen Peppe Larsson har reagerat upprört på mina resonemang. Han beskriver sig på X som ”polis, yttre tjänst, facklig” och ”en nöjd medarbetare”. Larsson skriver: ”Mycket skit har jag läst från flera, om mina kollegors agerande vid det vidriga mördandet i Örebro. Att den värsta skiten skulle komma från en professor, offentligt, såg jag inte framför mig.”
Katharina von Sydow och Peppe Larsson illustrerar oavsiktligt den feminina poliskultur som de själva är en del av. Det är relevant att undersöka är varför polisens arbetsmiljö har blivit så viktig om det inte är en effekt av större kvinnlig representation. Det har ju trots allt inte alltid varit så.
Andra inom polisen som kommenterar min analys på X ger en delvis annan bild. Signaturen ”Nattsvart” som beskriver sig som ”fd soldat och nuvarande polis” skriver:
”Har han så fel då? Vi diskuterade Örebro och PDV med turlaget under ett APM (arbetsplatsmöte). Typ 20% av turlaget ställde sig skeptiska till att själva gå in i skolan med ’enbart’ tjänstepistol och MP5 (kulsprutepistol) mot en GM (gärningsman) med samma beväpning som Örebro. Alla 20% var kvinnor.”
Låt oss hoppas att den förnekelsefas som vissa representanter för polisväsendet befinner sig i följs av acceptans, insikt och handling. Att säkerställa polisens förmåga att reagera adekvat och avskräckande i situationer med pågående dödligt våld är ytterst viktigt - långt viktigare för poliskårens legitimitet och allmänhetens förtroende än allt jämlikhets- och mångfaldsarbete i världen, enligt min mening.
Erik J Olsson är professor i teoretisk filosofi i Lund och författare till ”Den mjuka staten: feminiseringen av samhället och dess konsekvenser” tillsammans med Catharina Grönqvist Olsson (2024)
I en nyhetskommentar i Fokus och en intervju i Expressen har jag rest frågor om polisens agerande under masskjutningen i Örebro. Gärningsmannen kunde relativt obehindrat fortsätta skjuta civila trots att polisens officiella strategi vid pågående dödligt våld (PDV) är att konfrontera gärningsmannen.
Sverige har 35 procent kvinnliga poliser, där trenden går mot 50-50. Detta i ett yrke som traditionellt ansetts kräva manliga dygder. En större andel kvinnor gör att typiskt kvinnliga värderingar och förhållningssätt får större genomslag, enligt organisationsforskningen. Det leder till att vissa män inte längre känner igen sig och lämnar organisationen. De män som blir kvar är mer anpassbara till ett kvinnligt perspektiv.
Kvinnor är enligt samstämmig forskning generellt mindre benägna än män att ta risker. En allt större andel kvinnor kan därför leda till en poliskår som i skarpt läge främst värnar medarbetarnas arbetsmiljö. För att ställa saken på sin spets: vem kan kräva av en ung kvinnlig polis att hon ska lämna barnen på dagis för att sedan gå till jobbet och hamna i en PDV-situation? Med detta sagt finns det självklart polisiära uppgifter för vilka kvinnor är mer lämpade än män, inte minst på grund av kvinnors större kommunikativa förmåga.
Det är således ingen orimlig tanke att det vi bevittnade i Örebro var den yttersta konsekvensen av poliskårens feminisering – som i så fall nått en punkt där den hotar polisens våldsmonopol och börjat bli samhällsfarlig.
Nu kanske läsaren tror att företrädare för polisväsendet mottagit mina varnande ord med intresse och tacksamhet. Det stämmer inte riktigt. Polisförbundets ordförande Katharina von Sydow säger till Expressen att ”retoriken är skrämmande och hör hemma i ett annat sekel”. Hon får frågan om hon inte delar min uppfattning att polisen idag premierar andra värden än traditionellt manliga karaktärsdrag. Hennes svar:
– Jag vet inte vad ett manligt karaktärsdrag är om jag ska vara uppriktig. Olika män är olika och olika kvinnor är olika. När det gäller polisutbildningen så får män och kvinnor samma utbildning, säger hon.
I stället framhåller von Sydow vikten av polisens mångfaldsarbete:
– Polisen ska spegla samhället. Det ska finnas kvinnor, män, från olika kulturella bakgrunder och så vidare. Det är viktigt för legitimiteten som poliskår, fortsätter hon.
Även polisprofilen Peppe Larsson har reagerat upprört på mina resonemang. Han beskriver sig på X som ”polis, yttre tjänst, facklig” och ”en nöjd medarbetare”. Larsson skriver: ”Mycket skit har jag läst från flera, om mina kollegors agerande vid det vidriga mördandet i Örebro. Att den värsta skiten skulle komma från en professor, offentligt, såg jag inte framför mig.”
Katharina von Sydow och Peppe Larsson illustrerar oavsiktligt den feminina poliskultur som de själva är en del av. Det är relevant att undersöka är varför polisens arbetsmiljö har blivit så viktig om det inte är en effekt av större kvinnlig representation. Det har ju trots allt inte alltid varit så.
Andra inom polisen som kommenterar min analys på X ger en delvis annan bild. Signaturen ”Nattsvart” som beskriver sig som ”fd soldat och nuvarande polis” skriver:
”Har han så fel då? Vi diskuterade Örebro och PDV med turlaget under ett APM (arbetsplatsmöte). Typ 20% av turlaget ställde sig skeptiska till att själva gå in i skolan med ’enbart’ tjänstepistol och MP5 (kulsprutepistol) mot en GM (gärningsman) med samma beväpning som Örebro. Alla 20% var kvinnor.”
Låt oss hoppas att den förnekelsefas som vissa representanter för polisväsendet befinner sig i följs av acceptans, insikt och handling. Att säkerställa polisens förmåga att reagera adekvat och avskräckande i situationer med pågående dödligt våld är ytterst viktigt – långt viktigare för poliskårens legitimitet och allmänhetens förtroende än allt jämlikhets- och mångfaldsarbete i världen, enligt min mening.
Erik J Olsson är professor i teoretisk filosofi i Lund och författare till ”Den mjuka staten: feminiseringen av samhället och dess konsekvenser” tillsammans med Catharina Grönqvist Olsson (2024)