Privata donationer räddar Operans renovering
Burgna borgare borgar för ett klassiskt kulturliv.
Toppbild: Viktoria Bank / TT
Det blev till slut den kultiverade borgerligheten som fick lösa det. Tillsammans går Antonia Ax:son Johnson med familj, Erling Perssons Stiftelse och Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond in med de 300 miljoner kronor som behövs för renoveringen av anrika Kungliga Operan vid Gustav Adolfs Torg. En av de nationalscener som Gustav III inrättade med sin expansiva kulturpolitik på 1700-talet.
Diskussionen om hur upprustningen skulle finansieras har tröskats av flera ministärer. Nu ser det ut som att även själva verksamheten i högre grad kommer att finansieras med privata medel.
För kulturminister Parisa Liljestrand (M) är lösningen en framgång. Att luta sig mot det burgna borgerskapet är en nygammal väg för regeringar att finansiera svenskt kulturliv. Under många år har det statliga stödet till kulturen stått närmast stilla samtidigt som kulturens andel av de kommunala budgetarna har halverats sedan millennieskiftet. Endast regionerna har ökat sina kulturåtaganden. ”Kultureliten” har i den meningen inte varit särskilt ”bortskämd”.
När de offentliga utgifterna ökar på andra politikområden är det den samhällsvitala kulturen som får stå tillbaka, den som ger oss mening och identitet. Att stat, region, kommun och privat sektor samverkar för att stärka kulturlivet är en bra modell att tillämpa framöver, både för att få in pengar till kulturlivet och för att öka dess mångfald. Fler behöver vårda kulturen.
Frågan om armlängds avstånd, att det konstnärliga och kreativa innehållet inte ska styras av politiska intressen, är infekterad. Det ideologiska inflytandet genom villkorade anslag rörande mångfald och annan representation har varit ett problem, uppmärksammat av Myndigheten för Kulturanalys. Det är viktigt att odla kultur med förståelse för kultursfärens rätt att verka fritt när det gäller värdefull demokratisk reflektion och samhällskritik. Långsiktig finansiering som stärker institutionernas självständighet är en väg att gå.
I dag är det ändå mycket blygsamma summor som den privata sfären bidrar med till kulturlivet, bortsett från biljettintäkter. Sverige kan bli mer likt Danmark där både offentlig och privat sektor lägger mer pengar på ett starkt och rikt kulturliv. Där går privata fonder in med miljardbelopp för att se till att det finns konstmuseer och operascener.
Under efterkrigstiden har det offentliga i hög och ökande grad stått för kulturlivets finansiering. Men utvecklingen pekar åt ett annat håll. Redan i dag är det donationer som bekostar inköpen till Nationalmuseum. Det kan vara en modell för framtiden. Det offentliga ordnar den fysiska infrastrukturen medan privata pengar finansierar själva verksamheten.
Det viktiga är att marknaden och donationer möter upp med de medel som behövs, så att inte värdefulla institutioner svälts ut och faller sönder. För runt om i riket är det just det gamla borgerskapet som tillsammans med folkrörelserna och församlingarnas föreningar har lagt grunden till de orkestrar, bibliotek, scener och museer som nu finns i det allmännas vård. Att värna det arvet är ett gemensamt ansvar.
Det blev till slut den kultiverade borgerligheten som fick lösa det. Tillsammans går Antonia Ax:son Johnson med familj, Erling Perssons Stiftelse och Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond in med de 300 miljoner kronor som behövs för renoveringen av anrika Kungliga Operan vid Gustav Adolfs Torg. En av de nationalscener som Gustav III inrättade med sin expansiva kulturpolitik på 1700-talet.
Diskussionen om hur upprustningen skulle finansieras har tröskats av flera ministärer. Nu ser det ut som att även själva verksamheten i högre grad kommer att finansieras med privata medel.
För kulturminister Parisa Liljestrand (M) är lösningen en framgång. Att luta sig mot det burgna borgerskapet är en nygammal väg för regeringar att finansiera svenskt kulturliv. Under många år har det statliga stödet till kulturen stått närmast stilla samtidigt som kulturens andel av de kommunala budgetarna har halverats sedan millennieskiftet. Endast regionerna har ökat sina kulturåtaganden. ”Kultureliten” har i den meningen inte varit särskilt ”bortskämd”.
När de offentliga utgifterna ökar på andra politikområden är det den samhällsvitala kulturen som får stå tillbaka, den som ger oss mening och identitet. Att stat, region, kommun och privat sektor samverkar för att stärka kulturlivet är en bra modell att tillämpa framöver, både för att få in pengar till kulturlivet och för att öka dess mångfald. Fler behöver vårda kulturen.
Frågan om armlängds avstånd, att det konstnärliga och kreativa innehållet inte ska styras av politiska intressen, är infekterad. Det ideologiska inflytandet genom villkorade anslag rörande mångfald och annan representation har varit ett problem, uppmärksammat av Myndigheten för Kulturanalys. Det är viktigt att odla kultur med förståelse för kultursfärens rätt att verka fritt när det gäller värdefull demokratisk reflektion och samhällskritik. Långsiktig finansiering som stärker institutionernas självständighet är en väg att gå.
I dag är det ändå mycket blygsamma summor som den privata sfären bidrar med till kulturlivet, bortsett från biljettintäkter. Sverige kan bli mer likt Danmark där både offentlig och privat sektor lägger mer pengar på ett starkt och rikt kulturliv. Där går privata fonder in med miljardbelopp för att se till att det finns konstmuseer och operascener.
Under efterkrigstiden har det offentliga i hög och ökande grad stått för kulturlivets finansiering. Men utvecklingen pekar åt ett annat håll. Redan i dag är det donationer som bekostar inköpen till Nationalmuseum. Det kan vara en modell för framtiden. Det offentliga ordnar den fysiska infrastrukturen medan privata pengar finansierar själva verksamheten.
Det viktiga är att marknaden och donationer möter upp med de medel som behövs, så att inte värdefulla institutioner svälts ut och faller sönder. För runt om i riket är det just det gamla borgerskapet som tillsammans med folkrörelserna och församlingarnas föreningar har lagt grunden till de orkestrar, bibliotek, scener och museer som nu finns i det allmännas vård. Att värna det arvet är ett gemensamt ansvar.