Så föll den blå muren

Tvåpartisystemet i USA stänger effektivt vägen för nya partier och i stället bildas så kallade koalitioner inom Demokraterna respektive Republikanerna. Dessa består av ofta rätt disparata väljargrupper som lyckas hitta gemensamma intressen att samlas runt. Från president Franklin Roosevelt på trettiotalet fram till slutet av sextiotalet dominerade Demokraterna USA:s politik. Roosevelts koalition var en ohelig allians mellan bland annat vita konservativa sydstatare och mäktiga fackföreningar i storstäderna i norr.

Men Lyndon Johnsons medborgarrättslagstiftning under mitten av sextiotalet gjorde partiet mer radikalt.  Det fick många vita i Södern och även vit arbetarklass i resten av landet att lämna Demokraterna. Vilket banade banade väg för den konservative Richard Nixon och hans så kallade Southern strategy. Efter det innehade republikanerna Vita huset nästan oavbrutet från 1968 till 1992.

Bill Clinton var den som fick Demokraterna att rätta sig tillbaka mot mitten. Han attraherade två kritiska block; väljare i välbärgade villaförorter på öst- och västkusten samt sekulär arbetarklass. Det var också Clinton som på allvar fick de allt viktigare svarta och latinamerikanska väljarna att nästan mangrant sluta upp bakom Demokraterna. Clintons koalition gick vidare till Barack Obama, trots att George W Bush vann Vita huset med en hårsmån år 2000.

Grunden för Donald Trumps seger 2016 var att vit arbetarklass, även utanför Södern, började överge Demokraterna. De kände sig inte längre representerade av ett parti som blev allt mer upptaget av ras, kön och kvotering i stället för plånboksfrågor. Utvecklingen var ganska lik den som Richard Nixon drev på i slutet av sextiotalet.

Trump lyckades därmed slå en bräsch i den Blå muren som gick genom rostbältet i mellersta och nordöstra USA. Värt att notera är att Donald Trump ligger ganska nära den gamla skolans demokrater i sin ekonomiska politik. Precis som dem gillar han tullar och att förhindra press på lönerna genom begränsad invandring.

Trump lyckades dessutom väl med sin ekonomiska politik under den första mandatperioden. Arbetslösheten var rekordlåg liksom inflationen och migrationen pressades ner ordentligt. Att han inte blev omvald 2020 berodde primärt på pandemin. Inför årets val talade Donald Trump till arbetarklassen även genom att lova att inte skrota sjukvårdsreformen Obamacare.

Något som stack ut i årets val var detta; i stort sett samtliga väljargrupper gick högerut. Allra mest latinamerikaner och asiater men rörelserna var stora även bland svarta samt i åldersgruppen 18-44. Endast vita kvinnor med högskoleutbildning samt – i någon mån – åldrarna 65 plus gick åt vänster. Upproret mot vänsterfalangen inom Demokraterna som startade 2016 av vita arbetare sprider sig nu alltså till etniska minoriteter.

Fast kanske har pendeln redan börjat svänga tillbaka. I demokratiskt styrda storstäder som San Francisco, Los Angeles, New York och Miami förlorade flera progressiva kandidater makten till mer moderata krafter i lokala val. Visserligen oftast inom det demokratiska partiet, men kanske ger det en fingervisning om vad som väntar på nationell nivå.