Svårt bli partiledare i världens mest protestantiska land
Turerna vid Centerpartiets förra partiledarval avslöjar den lutherska kultur där avvikare måste straffas, skriver Katarina Barrling.
Toppbild: Viktoria Bank/TT
Efter bara två år med Muharrem Demirok ska Centerpartiet göra ett nytt ledarbyte. Jag har svårt att glömma det förra. Då fäste jag mig vid ödet för en annan partiledarkandidat - Daniel Bäckström, partiets gruppledare i riksdagen, värmlänning och vid tillfället 47 år gammal. Det som hände honom inför partiledarvalet 2023 lärde oss något om Centerpartiet, men ännu mer om Sverige. Om hur viktigt det alltid har varit i vårt protestantiska land att visa att vi har den rätta tron.
De flesta som känner till Centerpartiet vet nog att partiet länge bejakat samkönade äktenskap och omfamnat Pride-rörelsen. Detta präglade också processen inför partiledarvalet. Under en frågestund i Piteå blev Daniel Bäckström först ut att svara på en fråga från Centerkvinnorna.
-Skulle du gå längst fram i pridetåget som tidigare partiledare har gjort och kommer du att viga samkönade par?
Daniel Bäckström svarade att han nog skulle behöva fundera på frågan och ha en dialog med centerstyrelsen om hur man ska medverka i pridetåget.
Trots att han i samma mening sa att ”det är väldigt viktigt att visa engagemang i de här frågorna”, blev tolkningen att Daniel Bäckström svävade på målet i denna för partiet centrala fråga.
Hur mycket han än försökte förklara och förtydliga vad han menat, att han med glädje skulle gå längst fram i pridetåget, var han nu ”körd” som partiledarkandidat. Man ska inte behöva rådgöra med partistyrelsen eller invänta någon form av beslut för att gå i pridetåget, löd den moraliska undertexten. Det ska vara självklart.
Genom sitt svar hade Daniel Bäckström placerat sig vid sidan av det som var den accepterade uppfattningen. Han blev en avvikare, dessutom en syndabock. Händelsen i Piteå och dess följder visar hur präglad vårt lands kultur är av religiöst färgat tänkande, om viljan att hålla "orena" tankar borta. Normsystemen idag är icke-kyrkliga, men fördömelsen kan vara nog så kraftfull.
1593 bröt den svenska kyrkan helt med katolicismen. Sverige blev inte bara ett protestantiskt land utan utvecklade vad som har kallats en ”luthersk kultur”. Central blev principen om ”tron allena”. Det var inte goda handlingar som var vägen till frälsning i Sverige. De materiella åtbörder som katolicismen erbjudit med helgonbilder och rökelsekar avvisades. Varje människa fick i stället ett eget band till Gud.
Men hur dessa osynliga band såg ut fick det inte råda någon tvekan om. Deras innebörd predikades i kyrkan, och normerna internaliserades på både individ- och gruppnivå. Så till den grad att predikstolarna till sist blev onödiga. När Sverige sekulariserades på 1900-talet fanns nämligen de inre byggnadsställningarna kvar. Att inte avvika från gruppen förblev viktigt. Behovet att från kollektivets sida straffa den som avvek från tron fanns kvar likaså. Marginalerna kan fortfarande vara mycket små, precis som i Piteå 2023.
I fallet med Daniel Bäckström gällde det pridetåg, men den moraliska koreografin hade kunnat gälla en annan fråga där det på motsvarande sätt finns en stark norm. Givetvis också andra partier. Självklart handlar inte alla partiledarval och partiledarbyten enbart om att sålla fram den som bäst kan hävda tron på det rätta. Många andra saker spelar in. Men när någon stöts ut får vi en glimt av trons betydelse och den protestantiska stränghet som ännu präglar oss alla.
Katarina Barrling är statsvetare, skribent och författare till boken Världens mest protestantiska land. Sverige – det extrema landet lagom (Bokförlaget Stolpe 2024).
Efter bara två år med Muharrem Demirok ska Centerpartiet göra ett nytt ledarbyte. Jag har svårt att glömma det förra. Då fäste jag mig vid ödet för en annan partiledarkandidat – Daniel Bäckström, partiets gruppledare i riksdagen, värmlänning och vid tillfället 47 år gammal. Det som hände honom inför partiledarvalet 2023 lärde oss något om Centerpartiet, men ännu mer om Sverige. Om hur viktigt det alltid har varit i vårt protestantiska land att visa att vi har den rätta tron.
De flesta som känner till Centerpartiet vet nog att partiet länge bejakat samkönade äktenskap och omfamnat Pride-rörelsen. Detta präglade också processen inför partiledarvalet. Under en frågestund i Piteå blev Daniel Bäckström först ut att svara på en fråga från Centerkvinnorna.
-Skulle du gå längst fram i pridetåget som tidigare partiledare har gjort och kommer du att viga samkönade par?
Daniel Bäckström svarade att han nog skulle behöva fundera på frågan och ha en dialog med centerstyrelsen om hur man ska medverka i pridetåget.
Trots att han i samma mening sa att ”det är väldigt viktigt att visa engagemang i de här frågorna”, blev tolkningen att Daniel Bäckström svävade på målet i denna för partiet centrala fråga.
Hur mycket han än försökte förklara och förtydliga vad han menat, att han med glädje skulle gå längst fram i pridetåget, var han nu ”körd” som partiledarkandidat. Man ska inte behöva rådgöra med partistyrelsen eller invänta någon form av beslut för att gå i pridetåget, löd den moraliska undertexten. Det ska vara självklart.
Genom sitt svar hade Daniel Bäckström placerat sig vid sidan av det som var den accepterade uppfattningen. Han blev en avvikare, dessutom en syndabock. Händelsen i Piteå och dess följder visar hur präglad vårt lands kultur är av religiöst färgat tänkande, om viljan att hålla ”orena” tankar borta. Normsystemen idag är icke-kyrkliga, men fördömelsen kan vara nog så kraftfull.
1593 bröt den svenska kyrkan helt med katolicismen. Sverige blev inte bara ett protestantiskt land utan utvecklade vad som har kallats en ”luthersk kultur”. Central blev principen om ”tron allena”. Det var inte goda handlingar som var vägen till frälsning i Sverige. De materiella åtbörder som katolicismen erbjudit med helgonbilder och rökelsekar avvisades. Varje människa fick i stället ett eget band till Gud.
Men hur dessa osynliga band såg ut fick det inte råda någon tvekan om. Deras innebörd predikades i kyrkan, och normerna internaliserades på både individ- och gruppnivå. Så till den grad att predikstolarna till sist blev onödiga. När Sverige sekulariserades på 1900-talet fanns nämligen de inre byggnadsställningarna kvar. Att inte avvika från gruppen förblev viktigt. Behovet att från kollektivets sida straffa den som avvek från tron fanns kvar likaså. Marginalerna kan fortfarande vara mycket små, precis som i Piteå 2023.
I fallet med Daniel Bäckström gällde det pridetåg, men den moraliska koreografin hade kunnat gälla en annan fråga där det på motsvarande sätt finns en stark norm. Givetvis också andra partier. Självklart handlar inte alla partiledarval och partiledarbyten enbart om att sålla fram den som bäst kan hävda tron på det rätta. Många andra saker spelar in. Men när någon stöts ut får vi en glimt av trons betydelse och den protestantiska stränghet som ännu präglar oss alla.
Katarina Barrling är statsvetare, skribent och författare till boken Världens mest protestantiska land. Sverige – det extrema landet lagom (Bokförlaget Stolpe 2024).