Svenska regeringen vågar inte utmana Erdogan om fängslade ETC-journalisten
UD:s hantering av frågan är upprörande passiv, skriver Jonas Gummesson.
Toppbild: Maja Suslin/TT
Turkiets anklagelser mot den fängslade svenske journalisten Joakim Medin är förstås fria fantasier, hopkokade av landets underrättelse- och säkerhetstjänster.
Medin är inte medlem i någon ”terroristorganisation” som åklagaren påstår. Han var inte inblandad när en Erdogandocka hängdes upp utanför Stockholms Stadshus och kan därmed inte ha förolämpat presidenten. Men Turkiet ville inte låta honom bevaka den senaste tiden regimkritiska massdemonstrationer och därför greps han och fördes bort direkt vid ankomsten till Istanbul.
För några år sedan hade jag själv kontakt med Joakim Medin. Även då var han utsänd av tidningen ETC på en reportageresa, den gången i norra Irak. Det intressanta var att han hade snubblat över svenska soldater på en normalt stängd militärbas i Kirkurk, kontrollerad av den kurdiska Peshmergagerillan.
”Svenskarna befann sig där sedan en viss tid tillbaka och verkade integrerade där. En av de svenska soldaterna talade sorani, sydkurdiska mycket bra. De verkade känna Peshmergas befälhavare väl”, berättade han för mig.
Det kunde i sin tur tyda på att den svenska Irakstyrkan tummade på mandatet för sitt uppdrag. Enligt riksdagsbeslutet ingick inte Kirkurk i det ”geografiska operationsområdet”. Frågan var då vad försvaret hade där att göra med personal som av allt att döma tillhörde ett specialförband. Ingen ville svara på det och därför skrev jag själv om saken med hänvisning till Joakim Medins ETC-artikel.
Journalister som gräver fram sådan information är alltid en nagel i ögat på makthavare, särskilt av Erdogans typ. Därför sitter han nu inlåst i en cell i högsäkerhetsfängelset Marmara i avvaktan på det turkiska rättsväsendets nästa drag. Naturligtvis handlar det inte om juridik utan om politik om han ska gå fri eller dömas till fängelse i en riggad rättegång.
Vad gör då den svenska regeringen för att Joakim Medin ska släppas? Inte mycket som det verkar.
Vid en pressträff på måndagen hävdade utrikesminister Maria Malmer Stenergard att regeringen ”arbetar mycket intensivt med fallet”, men att hon inte kan ”gå in på detaljer.” Hon tänker också ta upp saken med Turkiets utrikesminister Hakan Fidan, tidigare chef för underrättelsetjänsterna MIT, vid veckans Natomöte i Bryssel.
Varför då? Det finns andra kanaler som lämpar sig bättre om man har för avsikt att sätta hårt mot hårt, kalla upp Turkiets Sverige-ambassadör på UD och läsa lusen av vederbörande, exempelvis.
Några krav på att Joakim Medin omedelbart ska friges har inte hörts. Regeringen talar i tungor och vågar inte utmana Erdogan.
Underdånigheten visar med beklagansvärd tydlighet vad som händer när regeringar av Sveriges kaliber ger sig i lag med auktoritära regimer som Erdogans och låter sig pressas till eftergifter.
När Turkiet blockerade Sveriges Natoansökan gav sig både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson in i ett ivrigt köpslående för att blidka den turkiske despoten. Resultatet blev två långtgående avtal om terrorist- och säkerhetssamarbete. Konkret rör det sig bland annat om ett nära samarbete mellan Säpo och turkiska MIT.
Vid ett möte i Ankara i januari överlämnade Malmer Stenergard och justitieminister Gunnar Strömmer också en svensk färdplan mot terrorism ”i alla dess former och yttringar”. På andra sidan bordet satt Hakan Fidan och vice inrikesministern Mehmet Aktas med ansvar för att slå ner de pågående protesterna mot regimen.
Regeringen är bakbunden av avtalen med Erdogan. Det är inte säkert att Joakim Medin har särskilt mycket hjälp att vänta.
Jonas Gummesson är politisk journalist, inriktad på försvars- och säkerhetspolitik.
Turkiets anklagelser mot den fängslade svenske journalisten Joakim Medin är förstås fria fantasier, hopkokade av landets underrättelse- och säkerhetstjänster.
Medin är inte medlem i någon ”terroristorganisation” som åklagaren påstår. Han var inte inblandad när en Erdogandocka hängdes upp utanför Stockholms Stadshus och kan därmed inte ha förolämpat presidenten. Men Turkiet ville inte låta honom bevaka den senaste tiden regimkritiska massdemonstrationer och därför greps han och fördes bort direkt vid ankomsten till Istanbul.
För några år sedan hade jag själv kontakt med Joakim Medin. Även då var han utsänd av tidningen ETC på en reportageresa, den gången i norra Irak. Det intressanta var att han hade snubblat över svenska soldater på en normalt stängd militärbas i Kirkurk, kontrollerad av den kurdiska Peshmergagerillan.
”Svenskarna befann sig där sedan en viss tid tillbaka och verkade integrerade där. En av de svenska soldaterna talade sorani, sydkurdiska mycket bra. De verkade känna Peshmergas befälhavare väl”, berättade han för mig.
Det kunde i sin tur tyda på att den svenska Irakstyrkan tummade på mandatet för sitt uppdrag. Enligt riksdagsbeslutet ingick inte Kirkurk i det ”geografiska operationsområdet”. Frågan var då vad försvaret hade där att göra med personal som av allt att döma tillhörde ett specialförband. Ingen ville svara på det och därför skrev jag själv om saken med hänvisning till Joakim Medins ETC-artikel.
Journalister som gräver fram sådan information är alltid en nagel i ögat på makthavare, särskilt av Erdogans typ. Därför sitter han nu inlåst i en cell i högsäkerhetsfängelset Marmara i avvaktan på det turkiska rättsväsendets nästa drag. Naturligtvis handlar det inte om juridik utan om politik om han ska gå fri eller dömas till fängelse i en riggad rättegång.
Vad gör då den svenska regeringen för att Joakim Medin ska släppas? Inte mycket som det verkar.
Vid en pressträff på måndagen hävdade utrikesminister Maria Malmer Stenergard att regeringen ”arbetar mycket intensivt med fallet”, men att hon inte kan ”gå in på detaljer.” Hon tänker också ta upp saken med Turkiets utrikesminister Hakan Fidan, tidigare chef för underrättelsetjänsterna MIT, vid veckans Natomöte i Bryssel.
Varför då? Det finns andra kanaler som lämpar sig bättre om man har för avsikt att sätta hårt mot hårt, kalla upp Turkiets Sverige-ambassadör på UD och läsa lusen av vederbörande, exempelvis.
Några krav på att Joakim Medin omedelbart ska friges har inte hörts. Regeringen talar i tungor och vågar inte utmana Erdogan.
Underdånigheten visar med beklagansvärd tydlighet vad som händer när regeringar av Sveriges kaliber ger sig i lag med auktoritära regimer som Erdogans och låter sig pressas till eftergifter.
När Turkiet blockerade Sveriges Natoansökan gav sig både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson in i ett ivrigt köpslående för att blidka den turkiske despoten. Resultatet blev två långtgående avtal om terrorist- och säkerhetssamarbete. Konkret rör det sig bland annat om ett nära samarbete mellan Säpo och turkiska MIT.
Vid ett möte i Ankara i januari överlämnade Malmer Stenergard och justitieminister Gunnar Strömmer också en svensk färdplan mot terrorism ”i alla dess former och yttringar”. På andra sidan bordet satt Hakan Fidan och vice inrikesministern Mehmet Aktas med ansvar för att slå ner de pågående protesterna mot regimen.
Regeringen är bakbunden av avtalen med Erdogan. Det är inte säkert att Joakim Medin har särskilt mycket hjälp att vänta.
Jonas Gummesson är politisk journalist, inriktad på försvars- och säkerhetspolitik.