Svenska soldater i Ukraina – vilka då?
Det finns inget beslut om att skicka värnpliktiga – regeringen saknar täckning för tal om "svensk trupp", skriver Jonas Gummesson.
Toppbild: Johan Nilsson/TT
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard ”utesluter ingenting” och Kristersson talar om att svenska soldater i Ukraina ”absolut är en möjlighet”. Det är en snabb svängning, minst sagt.
Vid ett möte på Harpsund med nordisk-baltiska länder i november 2024, en vecka efter Trumps valseger, avvisade Ulf Kristersson kategoriskt svensk trupp i Ukraina: ”Det är inte aktuellt överhuvudtaget”, löd statsministerns besked den gången.
Frågan är vad regeringens nya generösa inställning grundas på. Vilka soldater ska Sverige skicka?
I försvarsberedningens slutbetänkande i april 2024 var tanken att successivt öka antalet värnpliktiga:
”Beredningen föreslår att Försvarsmakten senast 2030 årligen ska utbilda minst 10 000 värnpliktiga, och 12 000 värnpliktiga senast 2032. Försvarsmakten bör vidare analysera förutsättningar och möjligheter för att nå 14 000 värnpliktiga senast 2035.”
Det var ett tydligt besked och om detta rådde politisk enighet. Samtliga riksdagspartier stod bakom den bedömningen.
Nio månader senare har Trumpadministrationen slitit den europeiska säkerhetsordningen i stycken. I enlighet med Donald Trumps förhärskande ”America first”-ideologi gör USA andra prioriteringar än att försvara ”den gamla världen”.
I Europa råder en plötslig enighet om nödvändigheten av en snabb militär upprustning för att möta den utmaningen och på några års sikt ett ökat ryskt krigshot.
Frågan är förstås bara hur det ska gå till – och hur det amerikanska kravet på att Europas Natoländer ska skicka soldater för att säkra en eventuell stilleståndslinje i Ukraina ska kunna uppfyllas.
Antagandet är att det rör sig om i storleksordningen 200 000 soldater i roterande förband sammantaget 600 000 i tre omgångar för att täcka en frontlinje 130 mil, motsvarande sträckan Göteborg till Haparanda, en överväldigande uppgift. Klockan tickar när samtalen mellan Trumps och Vladimir Putins sändebud inleds i Saudiarabien.
Mer realistiska bedömningar är att Europa skulle kunna ställa upp med en tiondel utan att offra den egna försvarsförmågan. Tyskland och Polen har sagt blankt nej. Storbritannien har däremot räckt upp handen och det har lite överraskande alltså även Sverige.
Det akuta problemet är att regering och riksdag inte har lyckats samla sig till ett beslut om huruvida värnpliktiga ska kunna användas vid insatser utomlands i fredstid, till exempel i form av en övervakningsstyrka i Ukraina. I försvarsberedningen sköts den frågan på en oklar framtid med motiveringen att den ”behöver belysas ytterligare.”
Det arbetet pågår fortfarande: ”I vilken utsträckning värnpliktiga är skyldiga att tjänstgöra även utanför Sveriges gränser är en fråga som analyseras närmare”, står det på regeringens hemsida – och där står den också kvar och stampar.
I Lettland finns sedan i mitten av januari en svensk så kallad reducerad bataljon med 550 soldater och officerare under Natobefäl, med svenska mått ett stort åtagande. Om Sverige ska ha en chans att skicka trupp till Ukraina måste det med andra ord till värnpliktiga.
Regeringen måste ge besked om man tänker låta värnpliktiga vakta fronten mot Ryssland.
Med tanke på det kan man notera att försvarsberedningens mål på 12 000 värnpliktiga till 2032 redan har spruckit.
Det nya målet är 2035, dvs från sju till tio år framåt i tiden. När säkerhetsläget bedöms som det värsta sedan andra världskriget låter det mest som ett dåligt skämt.
Jonas Gummesson är politisk journalist specialiserad på på försvars- och säkerhetspolitik.
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard ”utesluter ingenting” och Kristersson talar om att svenska soldater i Ukraina ”absolut är en möjlighet”. Det är en snabb svängning, minst sagt.
Vid ett möte på Harpsund med nordisk-baltiska länder i november 2024, en vecka efter Trumps valseger, avvisade Ulf Kristersson kategoriskt svensk trupp i Ukraina: ”Det är inte aktuellt överhuvudtaget”, löd statsministerns besked den gången.
Frågan är vad regeringens nya generösa inställning grundas på. Vilka soldater ska Sverige skicka?
I försvarsberedningens slutbetänkande i april 2024 var tanken att successivt öka antalet värnpliktiga:
”Beredningen föreslår att Försvarsmakten senast 2030 årligen ska utbilda minst 10 000 värnpliktiga, och 12 000 värnpliktiga senast 2032. Försvarsmakten bör vidare analysera förutsättningar och möjligheter för att nå 14 000 värnpliktiga senast 2035.”
Det var ett tydligt besked och om detta rådde politisk enighet. Samtliga riksdagspartier stod bakom den bedömningen.
Nio månader senare har Trumpadministrationen slitit den europeiska säkerhetsordningen i stycken. I enlighet med Donald Trumps förhärskande ”America first”-ideologi gör USA andra prioriteringar än att försvara ”den gamla världen”.
I Europa råder en plötslig enighet om nödvändigheten av en snabb militär upprustning för att möta den utmaningen och på några års sikt ett ökat ryskt krigshot.
Frågan är förstås bara hur det ska gå till – och hur det amerikanska kravet på att Europas Natoländer ska skicka soldater för att säkra en eventuell stilleståndslinje i Ukraina ska kunna uppfyllas.
Antagandet är att det rör sig om i storleksordningen 200 000 soldater i roterande förband sammantaget 600 000 i tre omgångar för att täcka en frontlinje 130 mil, motsvarande sträckan Göteborg till Haparanda, en överväldigande uppgift. Klockan tickar när samtalen mellan Trumps och Vladimir Putins sändebud inleds i Saudiarabien.
Mer realistiska bedömningar är att Europa skulle kunna ställa upp med en tiondel utan att offra den egna försvarsförmågan. Tyskland och Polen har sagt blankt nej. Storbritannien har däremot räckt upp handen och det har lite överraskande alltså även Sverige.
Det akuta problemet är att regering och riksdag inte har lyckats samla sig till ett beslut om huruvida värnpliktiga ska kunna användas vid insatser utomlands i fredstid, till exempel i form av en övervakningsstyrka i Ukraina. I försvarsberedningen sköts den frågan på en oklar framtid med motiveringen att den ”behöver belysas ytterligare.”
Det arbetet pågår fortfarande: ”I vilken utsträckning värnpliktiga är skyldiga att tjänstgöra även utanför Sveriges gränser är en fråga som analyseras närmare”, står det på regeringens hemsida – och där står den också kvar och stampar.
I Lettland finns sedan i mitten av januari en svensk så kallad reducerad bataljon med 550 soldater och officerare under Natobefäl, med svenska mått ett stort åtagande. Om Sverige ska ha en chans att skicka trupp till Ukraina måste det med andra ord till värnpliktiga.
Regeringen måste ge besked om man tänker låta värnpliktiga vakta fronten mot Ryssland.
Med tanke på det kan man notera att försvarsberedningens mål på 12 000 värnpliktiga till 2032 redan har spruckit.
Det nya målet är 2035, dvs från sju till tio år framåt i tiden. När säkerhetsläget bedöms som det värsta sedan andra världskriget låter det mest som ett dåligt skämt.
Jonas Gummesson är politisk journalist specialiserad på på försvars- och säkerhetspolitik.