Svenskarna är jämnt oroade. Jo, jämnt, inte jämt.
Johan Hakelius ser journalister peaka hos SOM-institutet.
Toppbild: SOM-Institutet/Göteborgs Universitet
I ett tunt spann kring 35 procent återfinns oron för ökad främlingsfientlighet och ökat antal flyktingar, försämrad välfärd och ökade sociala klyftor. Men visst finns det oro som är större än annan: 72 procent oroar sig för den organiserade brottsligheten och 60 procent för situationen i Ryssland. Och så finns den snabbt växande oron: just 35 procent oroar sig för ett nytt världskrig. För tio år sedan var det mindre än tio procent.
Trendundersökningen från SOM-institutet, det bästa vi har av det här slaget, mäter vad som sker i den andra änden också.
Poliser som yrkesgrupp, har på tio år plussat på 20 procentenheters förtroende och når nu 76 procent. Bara sjukvårdspersonalen, på 87 procent, klarar sig bättre. Rikspolitiker söker sig också sakta uppåt och ligger nu på 31 procent. Och här ska ni få höra: journalister har i en ganska flack men näst intill obruten bana i åratal vuxit i svenskarnas förtroende. Nu känner 43 procent förtroende för journalister. Det är en rekordnotering.
Hur ska man tolka det?
Det är inte alldeles självklart. Svenskar kan trots allt vara motsägelsefulla också. Bara 19 procent har förtroende för de politiska partierna, men 41 procent har förtroende för Riksdagen. Vilka tror svenskarna sitter i kammaren? För det är väl ändå inte tjänstemännen i Riksdagsförvaltningen de betygsätter?
Det finns en liknande gåta vad gäller journalister. Förtroendet för dagspressen har i stort sett legat stilla runt 35 procent de senaste tio åren. Förtroendet för radio och tv är högre, men dalar faktiskt en aning för andra året i rad och stannar på 56 procent. Dessutom: för 30 år sedan läste 90 procent en morgontidning regelbundet. Nu är det ungefär 60 procent och dubbelt så många läser tidningen digitalt som på papper. Närmare åttio procent brukade ha en prenumeration på morgontidningen, nu är det ungefär 40 procent. Lyssningen på public service radio har samtidigt nästan halverats i andel av befolkningen, även om andelen P1-lyssnare ligger rätt stilla.
Man skulle kunna dra slutsatsen att förtroendet för journalister som yrkeskår ökar ju mindre vi ser av dem. En mer branschpositiv tolkning är att respekten för yrkesskickligheten växer, när vi översköljs av amatör-”journalister” i varje digitalt flöde. Men kanske spelar något annat in också: det där med världskriget.
När katastrofen tycks stå bakom hörnet vill man gärna ha någon att hålla i handen. Man behöver någon att lita på. Jag undrar om det inte är det som hjälper journalisterna, poliserna och rikspolitikerna. Det är helt enkelt säljarnas marknad i förtroendeligan just nu. Sköter man sig bara hyfsat är svenskarna villiga att ge sitt förtroende.
Något måste man ändå tro på, kanske till och med en journalist.
I ett tunt spann kring 35 procent återfinns oron för ökad främlingsfientlighet och ökat antal flyktingar, försämrad välfärd och ökade sociala klyftor. Men visst finns det oro som är större än annan: 72 procent oroar sig för den organiserade brottsligheten och 60 procent för situationen i Ryssland. Och så finns den snabbt växande oron: just 35 procent oroar sig för ett nytt världskrig. För tio år sedan var det mindre än tio procent.
Trendundersökningen från SOM-institutet, det bästa vi har av det här slaget, mäter vad som sker i den andra änden också.
Poliser som yrkesgrupp, har på tio år plussat på 20 procentenheters förtroende och når nu 76 procent. Bara sjukvårdspersonalen, på 87 procent, klarar sig bättre. Rikspolitiker söker sig också sakta uppåt och ligger nu på 31 procent. Och här ska ni få höra: journalister har i en ganska flack men näst intill obruten bana i åratal vuxit i svenskarnas förtroende. Nu känner 43 procent förtroende för journalister. Det är en rekordnotering.
Hur ska man tolka det?
Det är inte alldeles självklart. Svenskar kan trots allt vara motsägelsefulla också. Bara 19 procent har förtroende för de politiska partierna, men 41 procent har förtroende för Riksdagen. Vilka tror svenskarna sitter i kammaren? För det är väl ändå inte tjänstemännen i Riksdagsförvaltningen de betygsätter?
Det finns en liknande gåta vad gäller journalister. Förtroendet för dagspressen har i stort sett legat stilla runt 35 procent de senaste tio åren. Förtroendet för radio och tv är högre, men dalar faktiskt en aning för andra året i rad och stannar på 56 procent. Dessutom: för 30 år sedan läste 90 procent en morgontidning regelbundet. Nu är det ungefär 60 procent och dubbelt så många läser tidningen digitalt som på papper. Närmare åttio procent brukade ha en prenumeration på morgontidningen, nu är det ungefär 40 procent. Lyssningen på public service radio har samtidigt nästan halverats i andel av befolkningen, även om andelen P1-lyssnare ligger rätt stilla.
Man skulle kunna dra slutsatsen att förtroendet för journalister som yrkeskår ökar ju mindre vi ser av dem. En mer branschpositiv tolkning är att respekten för yrkesskickligheten växer, när vi översköljs av amatör-”journalister” i varje digitalt flöde. Men kanske spelar något annat in också: det där med världskriget.
När katastrofen tycks stå bakom hörnet vill man gärna ha någon att hålla i handen. Man behöver någon att lita på. Jag undrar om det inte är det som hjälper journalisterna, poliserna och rikspolitikerna. Det är helt enkelt säljarnas marknad i förtroendeligan just nu. Sköter man sig bara hyfsat är svenskarna villiga att ge sitt förtroende.
Något måste man ändå tro på, kanske till och med en journalist.