Nigel Farage i episk holmgång med Elon Musk

På senare tid har det sett bra ut för Nigel Farage och hans parti Reform UK. För första gången lyckades den gamle brexitkrigaren i sommarens val ta plats i det brittiska underhuset, något han inte ens klarade som ledare för UK Independence Party under dess glansdagar på 2010-talet. Opinionsundersökningarna under hösten har bjudit på idel dåliga nyheter för Keir Starmers Labourregering. Desto bättre har det gått för Reform, som ibland listats som andra största parti, före Tories.

Ännu gladare miner bjöd Farage på när Elon Musk för ett tag sedan började tänka högt om att donera hundra miljoner dollar till Reform, en väldig summa i brittiska kampanjsammanhang. Så länge Musk gör det via något brittiskt dotterbolag i sitt affärsimperium vore det av allt att döma helt lagligt.

Paniken spred sig i de andra partierna, inte bara i Labour utan även i Tories. Ett antal parlamentsledamöter och andra offentliga figurer krävde blixtsnabb lagstiftning för att täppa till kryphålen för utländska bidragsgivare. Premiärminister Starmer satte sig dock på tvären. Högerpopulisterna i Reform skulle man debattera öppet och vinna mot i rättvisa val, hette det, inte dribbla bort med hjälp av nya, hastigt hopsnickrade regelverk.

Knappt hade besvikelsen över detta lagt sig bland mängder av ilskna folkvalda – inte minst Tories är livrädda för att bli utraderade av Reform i nästa väl – förrän dramat plötsligt gick in i en helt ny och tämligen oväntad fas.

Det började med att Musk i vanlig ordning ventilerade sina grumliga tankar på X (före detta Twitter), denna gång om den högerextreme och flerfaldigt brottsdömde Tommy Robinson, som Musk tycks ha fattat särskilt tycke för och nu tog i öppet försvar. Nigel Farage upprepade härvid att Robinson helt enkelt inte är välkommen i Reform. Och då tog det hus i helvete.

Farage är fel person att leda Reform – "doesn't have what it takes" –, rasade Musk, och pekade till och med ut en annan figur i partiet som bättre lämpad. (Denna arma individ, Reform-ledamoten Rupert Lowe, hade förstås inte mycket annat val än att förneka alla planer på att ta över.)

Nigel Farage, som bara några veckor tidigare haft ett till synes ljuvt möte med Elon Musk hemma hos Trump i Florida, stod faktiskt på sig ifråga om Robinson. Däremot försvarade han Musks minst sagt märkliga, ofta konspiratoriska idéer om huruvida Starmer verkligen under sin tid som riksåklagare gick så värst hårt åt våldtäktsmän (och ligor av våldtäktsmän, ett fenomen vars omfattning är omstridd i Storbritannien).

Eller rättare sagt: Farage försvarade Musks rätt att uttrycka åsikterna han har. Det är naturligtvis ett gammalt grepp, till höger såväl som till vänster, att försöka trolla bort sina vänners kontroversiella ställningstaganden genom att säga att själva ställningstagandet, själva yttrandet, är någonting okränkbart. Farage gick steget längre och underströk hur viktig Musk är i kampen för yttrandefriheten – han kallade honom till och med ”en hjälte” i sammanhanget.

Om detta räcker för att riktigt återställa den nyckfulla, eldfängda kärlekshistorien mellan amerikansk och brittisk kaoshöger, det återstår nog att se. Inom USA:s gränser, ja faktiskt till och med inom det republikanska partiet, bråkas det så högljutt efter Trumps valseger – ta bara Steve Bannon prat om Musk som ”ett jävla spädbarn” – att det inte är konstigt att det emellanåt spiller över till de brittiska öarna. Därmed inte sagt att det är särskilt välgörande.

Thomas Engström är författare och medarbetare i Fokus