Tidöpartierna eniga om försvarsoffensiv

Försvars- och säkerhetspolitiken omfattas inte av Tidöavtalet, men när den borgerliga regeringen tänker genomföra vad de kallar ”den största upprustningen av det militära försvaret sedan det kalla kriget” är det ändå i samverkan med Sverigedemokraterna efter förhandlingar inför vårändringsbudgeten som läggs på riksdagens bord den 15 april.

Dit är det några veckor, men uppenbarligen vill regeringen visa omedelbar handlingskraft. Europa i övrigt går mot en snabb militär upprustning.

Samarbetet med SD ligger också i linje med att de tidigare allianspartierna, inklusive Centerpartiet plus SD, ofta höll en enad front i försvarsfrågor även under Löfvenregeringarnas och januariavtalets tid. Så var det i samband med försvarsbeslutet 2020. Samma år drev de borgerliga partierna på, i strid med S, för att SD skulle anta en option om svenskt medlemskap i Nato, vilket också blev fallet.

Nu sitter regeringen på en egen, om än bräcklig majoritet i riksdagen. Därför blir det inga utsträckta händer, även om statsminister Ulf Kristersson vid onsdagens presskonferens pliktskyldigt talade om att ”vi gärna ser samsyn med riksdagens övriga partier.”

S-kravet om att kalla in försvarsberedningen en gång till för att mejsla ut riktningen och finansieringen av försvaret hörsammades inte av regeringen. Det var väntat. Någon bred försvarsuppgörelse över blockgränserna i enlighet med den långvariga svenska traditionen har det inte varit tal om. Även om både regering och opposition brukar betona behovet av just samsyn i säkerhets- och försvarspolitiken, så är det bara 18 månader kvar till valet 2026. Alla vill se om sitt eget hus inför mötet med väljarna.

Därför är det upplagt för käbbel och tjuvnyp om den militära upprustningen. Även i det utsatta och pressade läge som råder just nu, där ingen kan säga om det kollektiva försvaret i Nato överhuvudtaget har ett värde. Det kan bli fullt spel om försvaret ju närmare valdagen vi kommer.

I dag manifesterades den nya ordningen i försvarsfrågan av att SD:s Jimmie Åkesson uppträdde som jämbördig med övriga partiledare vid pressträffen. Det kan, om man så vill, vara en föraning om att Tidökonstellationen kan tänkas hålla ihop efter nästa val, även om de då har lämnat makten. I vilket fall som helst blir det svårare för oppositionen att utmåla Sverigedemokraterna som en säkerhetsrisk när de är med och tar ansvar för att Sveriges militära förmåga byggs ut.

I pengar ligger nu 300 miljarder på tio år i potten. Det låter naturligtvis som en stor summa. Mätt i andel av BNP är tanken att det ska ge Sverige en skjuts mot 3,5 procent, en uppgång med drygt en procent jämfört med dagens nivå 2,4. Det kommer också att matcha vad andra europeiska länder har föresatt sig, på ett ungefär. Trumpadministrationen har talat om fem procent som en lämplig nivå för europeiska Natoländer.

Regeringens inriktning är i grova drag följande: stötta Ukraina, rusta försvaret starkt, fördjupa samarbetet med Nato och använda styrkorna i EU. Man kan fråga sig hur det ska gå till. Nato är ett gungfly, EU saknar en militär struktur. Och så vidare.

Den största utmaningen blir ändå att få Försvarsmakten att använda resurserna på rätt sätt så att det ger önskvärd effekt med ökad försvarsförmåga och en starkare krigsorganisation. Mer pengar i sig ger inte automatiska resultat.

För att finansiera försvarsinvesteringarna vill regeringen rucka på balansmålet i statsfinanserna och låna hela beloppet. Socialdemokraternas förslag om en försvarsfond på 250 miljarder talar samma språk. Upprustningen går inte att klara genom att höja skatter eller skära ner utgifter.

Frågan är om den krisinsikten finns hos väljarna.

Jonas Gummesson är politisk journalist med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik.