Tidöpartierna överens om hur kostnader för tolkhjälp ska minska
Ingen vet hur stora de kvarstående utgifterna blir - siffrorna kan inte granskas.
Toppbild: Björn Larsson Rosvall/TT
Rätten att få gratis tolk ska begränsas, står det i Tidöavtalet. Har man bott tillräckligt länge i landet ska man betala sin tolk ur egen ficka. En stridsfråga för samarbetspartierna har dock varit hur strikt denna begränsning ska vara. Enligt uppgift till Ekot har regeringen och SD nu förhandlat färdigt om direktiven till tolkutredningen. De har blivit överens om att undantag från tolkavgift ska finnas kvar i vården och rättsväsendet.
I dag har alla rätt till tolk närhelst de behöver i kontakten med kommuner och myndigheter. Det är inte ovanligt att människor som har bott flera årtionden i Sverige fortfarande använder tolkar i sina kontakter med myndigheterna – trots krav på SFI-undervisning för att erhålla försörjningsstöd.
De har lagen på sin sida. I april 2019 friade Göta Hovrätt en 49-årig man för bidragsbedrägeri. Mannen polisanmäldes av Försäkringskassan eftersom han hade mottagit bidrag från myndigheten till en summa av 236 869 kronor för sina barn som inte längre befann sig i Sverige. En av anledningarna till frikännandet var att mannen hävdade att han inte förstod sina skyldigheter eftersom Försäkringskassan inte hade kommunicerat tydligt på arabiska. Mannen är svensk medborgare.
Tolkar kostar samhället miljarder. Ett tecken på detta är att den största privata arbetsgivaren i Malmö är ett tolkföretag. Med sina närmare 1 200 anställda har bolaget omsatt omkring två miljarder de senaste fem åren. De utför tolktjänster åt myndigheter, kommuner och regioner. De är inte ensamma inom denna blomstrande näring. Ett tiotal andra tolkföretag har flera hundra miljoner i omsättning. Skattebetalarna står för notan.
De nu överenskomna undantagen, för rättsväsendet och vården, innebär fortfarande stora kostnader för det offentliga. Polismyndigheten lägger närmare 140 miljoner kronor årligen på tolkar. Domstolsväsendet cirka 150 miljoner varje år. Hos båda dessa myndigheter har kostnaderna successivt ökat år efter år.
Kostnaderna i vården är närmast omöjliga att överblicka då det är regionerna och kommunerna som står för äldrevård, vårdcentraler och sjukhus.
Anna Flink, tidigare säkerhetschef på Södertälje kommun, har för Fokus berättat att kommunen har behövt anlita tolk i vart och vartannat ärende. Hon menar att detta förhindrar integration. ”Vi gör människor helt handlingsförlamade. Det finns ingen förväntan på att de ska lyckas när vi ständigt erbjuder tolkstöd utan att kräva att de lär sig svenska”, sa hon vid intervjun.
Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) för inte statistik över tolkkostnaderna. Eftersom de inte lyder under offentlighetsprincipen har man inte heller rätt att begära ut siffror. En fråga som regeringens tolkutredare skulle kunna titta närmare på är att ställa hårdare krav på SKR att kartlägga tolkkostnaderna – och då även passa på att kräva att de ska omfattas av offentlighetsprincipen.
Rätten att få gratis tolk ska begränsas, står det i Tidöavtalet. Har man bott tillräckligt länge i landet ska man betala sin tolk ur egen ficka. En stridsfråga för samarbetspartierna har dock varit hur strikt denna begränsning ska vara. Enligt uppgift till Ekot har regeringen och SD nu förhandlat färdigt om direktiven till tolkutredningen. De har blivit överens om att undantag från tolkavgift ska finnas kvar i vården och rättsväsendet.
I dag har alla rätt till tolk närhelst de behöver i kontakten med kommuner och myndigheter. Det är inte ovanligt att människor som har bott flera årtionden i Sverige fortfarande använder tolkar i sina kontakter med myndigheterna – trots krav på SFI-undervisning för att erhålla försörjningsstöd.
De har lagen på sin sida. I april 2019 friade Göta Hovrätt en 49-årig man för bidragsbedrägeri. Mannen polisanmäldes av Försäkringskassan eftersom han hade mottagit bidrag från myndigheten till en summa av 236 869 kronor för sina barn som inte längre befann sig i Sverige. En av anledningarna till frikännandet var att mannen hävdade att han inte förstod sina skyldigheter eftersom Försäkringskassan inte hade kommunicerat tydligt på arabiska. Mannen är svensk medborgare.
Tolkar kostar samhället miljarder. Ett tecken på detta är att den största privata arbetsgivaren i Malmö är ett tolkföretag. Med sina närmare 1 200 anställda har bolaget omsatt omkring två miljarder de senaste fem åren. De utför tolktjänster åt myndigheter, kommuner och regioner. De är inte ensamma inom denna blomstrande näring. Ett tiotal andra tolkföretag har flera hundra miljoner i omsättning. Skattebetalarna står för notan.
De nu överenskomna undantagen, för rättsväsendet och vården, innebär fortfarande stora kostnader för det offentliga. Polismyndigheten lägger närmare 140 miljoner kronor årligen på tolkar. Domstolsväsendet cirka 150 miljoner varje år. Hos båda dessa myndigheter har kostnaderna successivt ökat år efter år.
Kostnaderna i vården är närmast omöjliga att överblicka då det är regionerna och kommunerna som står för äldrevård, vårdcentraler och sjukhus.
Anna Flink, tidigare säkerhetschef på Södertälje kommun, har för Fokus berättat att kommunen har behövt anlita tolk i vart och vartannat ärende. Hon menar att detta förhindrar integration. ”Vi gör människor helt handlingsförlamade. Det finns ingen förväntan på att de ska lyckas när vi ständigt erbjuder tolkstöd utan att kräva att de lär sig svenska”, sa hon vid intervjun.
Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) för inte statistik över tolkkostnaderna. Eftersom de inte lyder under offentlighetsprincipen har man inte heller rätt att begära ut siffror. En fråga som regeringens tolkutredare skulle kunna titta närmare på är att ställa hårdare krav på SKR att kartlägga tolkkostnaderna – och då även passa på att kräva att de ska omfattas av offentlighetsprincipen.